Hemma, nya fina hemma

Sista dagen i Toronto höll jag ett föredrag där jag för tredje gången pratade om samma sak, och först den här gången gick det precis som jag hade önskat. Jag stakade mig inte alls, lyckades hålla tråden och alla var mycket intresserade. Det kanske gjorde sitt till att vi (jag och Ellen) fick leta oss fram till rätt lokal och att allt blev någon kvart försenat: det blev lite mer rock n’ roll så att säga. Sedan gick jag och Ellen och åt lunch, varefter jag återvände till Baldwin Inn för att hämta min resväska. Jag passade också på att be om en bild tillsammans med mitt värdpar, Roger och Tess (även om Tess var bortrest större delen av min vistelse). Jag ska alltid minnas Rogers morgonfras: ”So, Christian, can I get you some eggs?”.

Sedan tog jag tunnelbanan och bussen till flygplatsen för ännu en lång flygresa över Atlanten. Utan personlig videoskärm, en lyx jag vant mig vid. Och inte kan jag sova på flyget heller. Väl hemma bar det av till Norrköping och Hyresgästföreningen för att hämta upp sladden till kärran jag skulle använda vid flytten. Och sedan till Söderköping för att hämta nycklarna till lägenheten. Som är jättefin! Tapeterna blev precis som jag hoppats på, och när jag fått mina nya skåpsluckor och fått gillestugan renoverad som kommer allt vara perfekt. Helt nya vitvaror och allt precis som jag vill ha det.

Lördagen packade jag ihop det sista och började flytta lite mindre grejor, som instrument och sådant. När söndagen kom åkte jag och A in och hämtade kärran och sedan ner till Gusum för att hämta diskmaskin, möbler och föräldrar. Resten av dagen gick åt till att hämta möbler i gamla lägenheten och hos en person av vem jag köpt barnens våningssäng (som också gav mig en skohylla, två byråar, en hallmöbel och en del smågrejor alldeles gratis), samt för att åka till Jysk och köpa nya madrasser. Söndag kväll började jag plocka lite, så mycket jag nu orkade, och när måndagen gått hade jag fått upp de flesta möblerna. Jag frostade fönstren i gillestugan för att skydda från insyn. Jag skruvade ihop hyllor. Jag köpte drösvis med saker på Rusta och Ikea. Nu, en vecka efter flytten, är allt på plats. Det enda som jag inte packat upp är en del tavlor som jag ska ta vartefter.

Söndag kväll, en jävla röra.

Måndag morgon, en vecka senare. Mitt fina vardagsrum, eller en del av det.

Gillestugan är work in progress tills renoveringen är klar, men det blir nog efter jul vad jag förstår. Tills dess får det vara lite si och så där nere. Men jag har stora planer för den, det ska bli tokmysigt med mattor och gardiner och instrument överallt. Just nu är det bara instrument.

Annars då? Jo tack bra, mycket att stå i. Dels flytt och skilsmässa med allt vad det innebär. Barnen har tagit det bra i alla fall, de trivs i den nya lägenheten och båda tyr sig mycket mer till mig än vad de gjorde innan. Jag märker att de båda är måna om att jag ska finnas kvar i deras liv även om jag flyttat, och jag gör allt jag kan för att bekräfta att jag självklart aldrig försvinner. Jag tror att V kände det så på flyttdagen, men nu verkar han börja förstå hur allt hänger ihop och hur det ska bli. Det känns bra, och ingen av dem har gråtit eller varit särskilt ledsen. Jag försöker utstråla så mycket positivitet jag kan.

Och på jobbet är det full fart. Jag siktar på att disputera den 26:e maj, vilket innebär att mina artiklar måste vara klara absolut senast den åttonde februari. Och det grejar jag, det tror jag. Sedan ska bara ramberättelsen, kappan, till avhandlingen skrivas, där jag sätter mina studier i en kontext. Den har jag tänkt skriva på i mellandagarna när jag förhoppningsvis har lite tid för mig själv. Överhuvudtaget har jag mer tid för mig själv nu, i alla fall de dagar barnen är hos sin mamma. De kvällarna har jag hittills ägnat åt lägenheten, men framöver kommer jag nog skriva en hel del avhandlingstext de stunderna. Det ska bli riktigt skönt att bli färdig! Jag har också ett par projektidéer på gång inför framtiden, och jag kommer ägna en del tid åt att skriva ansökningar. Bland annat en tillsammans med Åsa som jag tror mycket på. Hon disputerar nästa höst, så vi behöver båda något att göra framåt 2011, och det är dags att planera för det nu. Vår gemensamma idé är så pass bra att jag bara hoppas att någon vill ge oss pengar för att genomföra den.

Min ensamtid på kvällarna har jag hittills också ägnat åt att se på film, i synnerhet filmer av Michael Haneke. Häromkvällen såg jag 71 fragment, en mycket fascinerande historia som kräver en del av tittaren. Tillsammans bildar de olika fragmenten en berättelse, och berättartekniskt är filmen en intressant konstruktion. Jag ser den som en direkt återspegling av den tidens (90-talet) postmodernistiska samhällsteoretiska litteratur.

Häromkvällen såg jag Funny Games, en film där Haneke gör sitt yttersta för att provocera tittaren. I filmen vill han analysera hur våld framställs i film och massmedia, och resultatet är så omskakande att jag övervägde att stänga av flera gånger. Han visar aldrig själva våldshandlingarna, som andra filmer för det mesta gör, men man lämnas med förståelsen av vad som skett och vilka konsekvenser det får. Genom hela filmen kommunicerar även en av våldsverkarna med tittaren, och gör således denne till en medbrottsling. Detta är mycket skickligt gjort, och fungerar verkligen. Som tittare lämnas man med dålig smak i munnen över att ha medverkat i dessa handlingar, och det Haneke på detta sätt så skickligt lyfter fram är att det är precis detta som sker i mainstreamfilmer där våld förekommer, bara att det är så rutiniserat och förgivettaget att vi inte ens ser det längre. I den här filmen gör man det, och det är omvälvande. Jag köpte en box med fem av hans filmer, och på varje skiva finns en intervju om den specifika filmen. Dessa intervjuer är lysande, och han framstår som så genomintelligent och så vettig att jag inte kan låta bli att imponeras av honom. Och så sade han något som fick mig att fundera, angående Funny Games: ”Den som inte behöver filmen går därifrån. Den som ser ända till slutet behöver torteras tills han förstår.” Så är det verkligen. Jag tror inte jag egentligen behövde den, eftersom jag flera gånger övervägde att stänga av den. Att jag trots allt nästan tvingade mig att se färdigt den var mer för att jag ur ett filmanalytiskt perspektiv ville bli klok på den. Poängen, däremot, var jag klar över långt innan det allt annat än lyckliga slutet. (Det kan tilläggas att det senare gjordes en Hollywoodversion av filmen som jag inte vill se. Det känns som ett direkt missförstånd att flytta den här filmen till Amerika.)

Nä, nu har jag artiklar att skriva på. 26:e maj, skriv upp det i kalendern!

Slutspurt

Idag har jag haft ett par möten med folk på IWH, samt efter lunch ett längre möte med Ellen och Katherine där vi pratade om vad jag gjort, vilka jag träffat och vad jag lärt mig. Förmodligen baserar jag ett konferensabstract på min lärorika resa som jag kan presentera i Frankrike i september.

I morgon har jag ett möte på morgonen med en forskare på IWH, sedan håller jag mitt sista seminarium borta på ett annat forskningsinstitut, CREIDO. Därefter ska jag äta lunch med Ellen, och sedan bär det av till flygplatsen. Och så är det bye bye Toronto för den här gången. Jag börjar känna att jag kan downtown skapligt nu, jag vet ungefär var gatorna finns och vad som finns var, jag känner till några restauranger, musikställen och affärer och jag har en god grund att stå på för mina två veckor här i juni nästa år. Det har varit en bra praktik, lärorik på sätt jag inte kunnat förutse och jag ska göra mitt bästa för att använda mig av de lärdomarna i min forskning. Två veckor kändes rätt lagom, även om jag gärna stannat någon dag till för att kunna prata mer med Ellen som fram till idag varit oanträffbar. Men men, fler tillfällen kommer. Juni.

Bye bye Toronto.

Möte med IWC

Idag hade jag mitt seminarium på IWH. Det var rätt mycket folk där som ställde intresserade frågor, så jag antar att det gick ganska bra. Men jag tycker ibland att jag har problem med engelskan när jag ska presentera, konstigt nog, för det flyter på bra när jag pratar fritt och svarar på frågor. Men så fort jag har ett i princip färdigt manus så börjar jag staka mig. Jag har noterat att de flesta som inte har engelska som modersmål tenderar att bryta mer när de läser innantill än när de inte gör det, så det är väl samma fenomen antar jag. Men intuitivt kan jag tycka att det borde vara tvärtom.

Efter lunch begav jag mig med tunnelbanan (som är rätt schabbig, både jämfört med Stockholm och Montréal) en bra bit mot nordöst för ett möte med IWC, som står för Injured Workers’ Consultants. Det är en offentligt finansierad stödorganisation som erbjuder juridisk hjälp för ej fackanslutna arbetare som driver processer om arbetsskador. Fyra personer från IWC slöt upp, och vi pratade en god stund i deras trånga bibliotek om hur processerna kan gå till och hur arbetsgivarna agerar. Mycket intressant att höra deras sida av historien, då det inte är den som berättas i de offentliga pamfletterna.

IWC-kontoret ligger i Greektown, där stadens alla greker håller till. Det finns Chinatown, Little Italy, Greektown, Koreatown och säkert andra också, och i dessa områden är gatuskyltarna tvåspråkiga. I Greektown klarar man sig bra med grekiska. Alla sådana små grupperingar i olika områden ger en rätt intressant kulturell prägel på olika delar av staden, något som i integrationsfrämjande Sverige inte riktigt finns. Visst, det innebär säkerligen en form av segregation att ordna en stad på det här viset, men det finns flera sidor av myntet. Jag är inte rätt person att avgöra vilket som är att föredra, men jag noterar skillnaden, och att det är intressant.

I morgon möter jag några personer på IWH, och vid lunchtid möter jag Katherine och Ellen för att prata om hur praktiken varit. Och efter i morgon är det redan torsdag. Då har jag ett möte på morgonen, ett till seminarium innan lunch, och sedan bär det av till flygplatsen. Det är snart slut, med andra ord. Jag har hunnit med en del och jag har lärt mig mycket, både om Sverige och om Kanada, men skulle jag verkligen vilja fördjupa mig i skillnaderna skulle jag behöva oändligt mycket mera tid. Jag har i alla fall en bättre grund att stå på än tidigare. Det ska bli skönt att komma hem. Och att byta hem, som jag ska göra i helgen.

Välkommen till den gråa världen

För grått är det på IWH, Institute for Work and Health. Det känns lite som ett tv-spel, antingen som den gråa världen i något Super Mario, där man bara väntar på att det ska dyka upp lite sköldpaddor med hjälmar man kan hoppa på, eller ett sådant där krigsspel där man går runt i trånga korridorer och skjuter skallen av alla man möter. Vilket av alternativen man än väljer så är det en aning surrealistiskt.

Färgklicken i mitt bås är datorn, och den är VIT…

Annars så har det varit en lite märklig dag. Jag dök upp på IWH vid halv nio-tiden, och blev så småningom visad till mitt lilla bås. Eftersom de flesta forskare satt i ett möte hela förmiddagen (som jag märkligt nog inte blev inbjuden till, trots att det var forskningsinriktat) så satt jag i mitt bås och försökte komma på något vettigt att skriva i min rapport från praktiken, samt att formulera frågor till mitt lunchmöte. Lunchmötet var tillsammans med två beslutsfattare, en på Ontario Labour Board och en på WSIAT, som är högsta instans för överklagan av arbetsskadeärenden. Vi gick tillsammans till en italiensk restaurang hemma på Baldwin Street där vi i sorlet försökte hålla ett begripligt samtal kring olika ersättningssystem och hur de fungerar. Eftersom det var rätt svårt att fokusera på vad de sade i bruset och eftersom vi samtidigt skulle äta (god mat förresten, pasta med getost, soltorkade tomater och oliver) så kan jag inte säga att mötet kändes optimalt. Jag skulle säkert kunnat få mer utbyte av dessa rätt viktiga och centrala personer om vi träffats under andra omständigheter. Well well, det är som det är.

Efter lunch satt jag en stund till i mitt bås och försökte sammanfatta vad vi pratat om på mötet, vilket blev en redogörelse i mycket allmänna termer. Sedan fick jag en knäpp i hjärnan och började redigera bilder i photoshop, vilket jag inte direkt gör ofta. Av någon anledning fick jag för mig att väcka liv i mitt Flickr-konto, jag tror det har att göra med att jag sett så mycket bra foton här. Jag rotade fram några bilder som jag tyckte var bra av dem jag tagit det senaste året eller så. Efter att ha redigerat och lagt upp två insåg jag att arbetsdagen var över, och gick därför tillbaka till mitt pensionat. Där gjorde jag i ordning resten av bilderna och upptäckte till min fasa att internetuppkopplingen havererat. Med svår abstinens lade jag mig på sängen och läste igenom Tim Burton-boken jag köpte häromdagen, och när den var slut provade jag igen. Ingen förändring. Så jag sade till Roger att det inte fungerade, och han konstaterade snart att en sladd hade åkt ur på modemet. Lycka! Sällan har jag känt mig så barnsligt glad över en fungerande internetuppkoppling.

Nu är klockan åtta, och i morgon ska jag hålla mitt andra seminarium. Det är i princip samma innehåll som det jag höll i Ottawa bortsett från att jag lagt till en del saker jag insett sedan dess, och tagit bort sådant jag insett inte behövs. I morgon får jag också anledning att testa Torontos tunnelbana, eftersom jag på eftermiddagen har ett möte längre bort i stan. Så kanske lite nya stadsvyer i morgondagens uppdatering?

Lejonet Christian

Jobbsöndag?

Ja, det var ju tanken. Men det visade sig vara en fantastisk höstdag, femton grader varmt och strålande solsken, så jag tog Roger på orden när han uppmanade mig: don’t waste the day! Efter min sena frukost gick jag därför upp mot universitetsområdet där jag slog mig ner på en bänk i den fina Queen’s Park. Ett tillhåll för barnfamiljer verkar det, många som hade med sig åkdon och bollar till sina småttingar. Där satt jag och läste i Joyce Carol Oates bok Them som jag hittat i pensionatets bokhylla. Medan jag satt där tågade en högljudd och rödklädd militärparad förbi, med anledning av Remembrance Day nästa vecka när Kanada och en drös andra länder minns de stupade i sina krig. Minst hälften av alla människor man ser på gatorna på stan går runt med en vallmoblomma av tyg på jackan för att uppmärksamma dagen. Så det verkar vara något som alla omfamnar, oavsett ålder och klasstillhörighet, och där alla kan mötas i firandet av nationen och den okände (och kände) soldaten.

När jag suttit på min bänk en stund vandrade jag vidare genom universitetsområdet och förbi (men inte in i) Bata Shoe Museum. Efter en snabbköpslunch (alldeles för välpepprad pastasallad, baguette och chips) gick jag nedåt stan igen, men en aning västerut. På vägen stötte jag på några ekorrar som var mycket intresserade av min chipspåse. Det kryllar av ekorrar i den här stan, och de är inte blyga av sig. En klättrade upp på mitt ben, och den fick sin belöning: jag lät den krypa in i påsen, och den kom ut med smulor på nosen och förhoppningsvis lycklig.

Observera hur tassen har koll på mitt ben

Chips! What a joy!

Jag gick sedan mot Kensington Market för att ge den en chans när butikerna faktiskt är öppna, och det är jag glad för. Det är ett helt fantastiskt område med de mest olika typer av små butiker.

Man tänker på miljön i Kensington

Jag gillade särskilt Blue Banana Market där det fanns allehanda vackra och mer eller mindre nödvändiga hushålls- och inredningsgrejor, dock till inte helt billiga priser. Jag köpte ingenting, men skulle gärna ha gjort det. En annan butik måste vara den trängsta musikaffär jag någonsin sett, där instrumenten praktiskt taget låg på varandra. Men otroligt många fina gitarrer. Varför inte en med formen av ett lönnlöv?

Riktigt snygg Street Art

Om du vill ha ett snyggt tryck på din t-shirt eller på ditt barn…

På vägen tillbaka hem gick jag förbi en asiatisk mataffär där jag inte kunde låta bli ett nät med tangerines, eller clementiner som jag skulle kallat dem. Jag hittade också en förpackning med filippinskt bröd (bakat i Kanada) som jag på grund av namnet inte kunde låta bli att köpa:

Jaha, NU kanske jag skulle kunna jobba lite då, såhär på eftermiddagen. Förhoppningsvis fungerar huvudet som det ska. Det har i alla fall varit en skön dag.

Tjejsäng?

Jag hänger rät mycket på Blocket numera eftersom jag snart flyttar och därför tittar efter möbler. Denna annons gjorde mig förbryllad. Tjejsäng? Hur tänker människan?

Och det här då: ”Nä, vi höjer inte priset, men vi minskar innehållet. Det är inte att luras. Det är för att vi ska få en festligare förpackning…” Ska man verkligen förväntas gå på det? Herregud.

TO Culture

Baldwin Village Inn, my place in Toronto

Idag var min lediga dag, och jag hade tänkt mig att börja den med ett besök på konstmuseet. Min värd, Roger, tyckte dock bestämt att jag borde kolla in Kensington Market som ligger några kvarter härifrån. Jag tog därför omvägen förbi där på vägen mot museet, och även om det mesta var stängt (eftersom det var morgon) inser jag att det är ett område där man kan hitta de mest intressanta och märkliga saker. Butik efter butik med skräp, skatter och grönsaker om varandra. Jag kanske går dit vid en annan tidpunkt, även om jag nu aktar mig för att handla, både av ekonomiska och viktmässiga skäl. Jag vill inte åka på övervikt på hemflyget.

Street art

Efter Kensingtonrundan var klockan nästan tio, så jag satte mig för att vänta utan för entrén på AGO, Art Gallery of Ontario. Jag läste igår om hur Åsa tyckte det var rätt ointressant när hon var där i vintras, men Åsa är ju inte jag, och mycket riktigt gillade jag det riktigt ordentligt. Fotoförbud förstås, så inga bilder, men det fanns en hel samling full med fantastiska figurer och andra föremål med detaljrik ornamentering. Jag har märkt att jag blivit altmer intresserad av skulpturer och figuriner av olika slag. Samlingen med contemporary art var helt ok, jag gillade till exempel gruset på spegeln som Åsa tyckte var obegripligt… Dock tyckte jag alla kanadensiska landskapsmålningar var outhärdligt tråkiga, och inuitkonst är nog bland det tristaste jag vet. Likaså alla gamla båtmodeller i källaren.

Det som var riktigt riktigt bra var en tillfällig utställning med foton av Edward Steichen, och framförallt modefotografier från tjugo- och trettiotalet. Fantastiskt vackra foton med otroligt eleganta kvinnor, och jag ser på deras blickar, på deras poser och deras kläder och fascineras. Den här fotografen hade uppenbarligen ett fantastiskt öga för porträttfotografi, och hur han komponerade bilder med hjälp av ljus, speglar, tyg och kroppshållningar är makalöst. Jag hade mycket gärna köpt utställningskatalogen om den inte kostat 70 dollar (runt en femhundring). Och tyvärr hade de inga reproducerade foton till salu, annars hade jag köpt och ramat in.

Efter museibesöket gick jag tll St. Lawrence Market, en halvtimmes promenad ungefär. Denna marknad, belägen i två hus, är en gigantisk samlingsplats för alla möjliga försäljare av färska råvaror, allt från kött och fisk till grönsaker, lokala viner, europeiska ostar och vad annat man än kan tänka sig. Otroligt mycket folk, man fick tränga sig fram, tätt, varmt och stämningsfullt. Tyvärr hade jag rätt ont i huvudet just då, så jag trivdes inte som jag borde ha gjort, men jag kan förstå vilket speciell plats det är. Jag åt i alla fall en rulle med grillade grönsaker vid ett grekiskt matstånd innan jag vandrade vidare. Jag befann mig efter ett tag åter vid shoppingdistriktet, och eftersom jag var rätt trött i fötterna gick jag in i Eaton Centre (stans största shoppingcenter i många våningar) där jag tog en kopp te på Starbucks.

Eaton Centre är STORT

Därefter tittade jag på klockan och insåg att det var sisådär tre och en halv timme tills konserten började, så jag funderade på att ströva tillbaka till pensionatet för att ta igen mig. Men eftersom det skulle innebära en massiv omväg till konsertlokalen gick jag på bio istället där jag kollade på bröderna Coens senaste film, A Serious Man. Mycket bra film som jag kan rekommendera, med lågmäld och mörk komik.

Så var det till sist dags att röra sig mot Phoenix Concert Theatre. På väg dit traskade jag rakt igenom gaykvarteren vilket kom som en överraskning. Men jag gillar verkligen hur det (precis som i Montréal) finns särskilda gator och områden där gatorna kantas av regnbågsflaggor och där det kryllar av enkönade par.

Väl framme vid konsertlokalen var jag en aning tidig, så jag fick vänta utanför. Jag kom där i samspråk med Melissa, ett Black Keys- och Tom Waits-fan som till vardags jobbar som revisor här i Toronto. Vi pratade en del musik, resor och det ena och det andra. När det sedan blivit insläpp inledde en ensam tjej med att sjunga akustiska låtar, och hon lät inte helt olik sångerskan i Mazzy Star. Därefter kom en Buddy Holly-liknande ung man från Tennesee upp på scenen och körde hårt med en slags honky tonk-femtiotalsmusik som var riktigt medryckande. Efter honom steg till sist Dan Auerbach upp på scenen med sitt femmannaband, och levererade en härligt skramlig blueskonsert som gick rakt in i blodet.

Dan Auerbach med sin vackra Harmony H77

Den huvudvärk jag haft under eftermiddagen försvann med blues och Budweiser, och efter den rätt långa promenaden hem känner jag mig nu mycket tillfreds med dagen. I morgon ska jag ta det väldigt lugnt och försöka läsa och skriva så mycket jag hinner.

Självporträtt i Toronto

Fredag

Idag skulle jag byta rum, jag minns fortfarande inte anledningen. Hursomhelst packade jag ihop mina saker i resväskan och lämnade nyckeln på rummet och traskade sedan iväg till Sutton Place Hotel igen för den andra konferensdagen. Programmet för idag var återgång i arbete ur olika perspektiv, dels i relation till finanskrisen och dels ur perspektivet tidig återgång. Det talades mycket om deeming och labour market re-entry, LMR, vilket är den kanadensiska motsvarigheten till att bedöma arbetsförmåga i relation till andra arbeten på arbetsmarknaden. Överhuvudtaget är det mycket intressant att lyssna på diskussionerna då dessa ger mig så mycket mer förståelse för hur systemet fungerar än vad jag får från böcker. Dels eftersom de diskuterar vad som faktiskt sker snarare än vad som ska ske, men också för att det ger en inblick i vad som anses vara heta frågor för hur systemet ska utvecklas. Jag är också hela tiden med huvudet i Sverige och hur det de diskuterar skulle vara där, och vilka motsvarigheter, likheter och skillnader jag ser mellan systemen. Överhuvudtaget var dagen mycket givande och intressant.

På eftermiddagen lämnade jag av dator och konferensmaterial på det nya rummet. Som är avsevärt mindre och utan soffa, jag minns FORTFARANDE inte varför jag skulle byta. Det är åtminstone varmare. Jag klagar dock inte, det är bra här. Sedan gick jag ut för att leta rätt på The Horseshoe Tavern, en musikklubb/pub där man skulle kunna köpa biljetter till Dan Auerbach-konserten i morgon. På väg dit passerade jag igenom Chinatown, och med en biljett i väskan gick jag sedan vidare mot shoppingdistriktet igen för att leta efter lite presenter.

Några presenter senare snubblade jag i princip över den bokaffär jag inte hittade igår, World‘s Biggest Bookstore (som inte verkar vara det den heter, men för all del). Precis bredvid den, innan den från det håll jag kom ifrån, låg BMV, en kedja med butiker för begagnade böcker och filmer. Jag gick in där först, och det är jag glad för. De hade mängder av bra och fina böcker som verkade vara andrasortering snarare än begagnade, och mycket fina foto- och konstböcker. Jag skulle utan tvekan kunnat spendera en förmögenhet där inne, men eftersom jag inser att jag måste lägga band på mig (ingen mer shopping efter den här dagen!) blev det bara två. En fantastisk bok med Fine Art Nudes, med så otroligt vackra nakenstudier så jag bara häpnade. Det är helt fantastiskt hur man kan skulptera med mänskliga kroppar, ljus och i vissa fall metallfärg eller lera… En hel drös fotografer varav den enda jag sett tidigare var Robert Mapplethorpe. Den andra boken var en illustrerad utgåva med små historier av Tim Burton som jag bara inte kunde motstå.

Tjusiga och rätt billiga böcker. Här fantastiska foton av David Penprase.

Ikväll tänker jag inte göra mycket alls, trots att jag från en bekant till en bekant fått en hel lista med klubbar och musikscener att upptäcka. Men jag är rätt färdig efter veckan som varit, och jag tänker bädda ner mig med en bok. I morgon tänkte jag ägna förmiddagen åt Art Gallery of Toronto (jag misstänker att jag kommer uppskatta det mer än vad Åsa gjorde), och kvällen åt Dan Auerbach. Söndag behöver jag nog jobba lite tror jag, det skulle vara bra om jag kunde sammanfatta en del av vad jag läst och hört i veckan inför de möten jag ska ha med folk nästa vecka. Know your song well before you start singing, som Dylan skulle ha sagt. Det tar jag till mig mer och mer, och Katherine hjälper mig genom att aldrig acceptera ett osäkert svar. Det man inte vet ska man ta reda på. Punkt. Amen.

CN Tower

Idag började jag dagen med att ta mig till det flådiga hotellet Sutton Place, där konferensen jag skulle vara med på ägde rum. Jag satt med på de första två sessionerna, den ena om trakasserier på arbetsplatser och den andra om stress. Det var intressant, om än inte riktigt mitt område. På Katherines inrådan skippade jag resten av konferensdagen, som handlade om helt andra saker, asbest till exempel. Istället tog jag en promenad på stan, och gick bland annat förbi Ontarios Art College, som huserar i den här märkliga skapelsen:

Jag åt lunch på den food court som Åsa tipsat mig om, som (antar jag) eftersom den ligger bredvid konstskolan hade många bra vegetariska alternativ. Överhuvudtaget kryllar stan av bra vegetariska alternativ, det går verkligen ingen nöd på mig, om det inte vore för att jag generellt är för snål för att köpa bra mat. Det blir mest snabb och billig mat, men två veckor ska jag väl klara med en sådan livsstil. Jag blandar med en mer ordentlig måltid sådär varannan eller var tredje dag…

Efter lunch gick jag tillbaka till mitt pensionat. Personalen är genomtrevlig och jag gillar verkligen stället. Det var i och för sig svinkallt på rummet igår kväll, men när jag påpekade det idag så fick jag en liten bärbar värmestation. Jag har inte behövt koppla in den än dock, det är varmare idag tycker jag.

Jag ägnade ett par timmar åt att fördjupa mig i den svenska arbetsskadeförsäkringen och hur den förhåller sig till rehabkedjan. Det tycks som att den, eftersom den inte förändrats, skulle få ett dramatiskt ökat intresse, då folk borde söka för arbetsskada oftare när de inte är berättigade till sjukpenning lika länge. Med konstaterad arbetsskada kan man nämligen få sjukpenning utan bortre tidsgräns, och arbetsförmågan bedöms inte heller efter samma kriterier. Alltså borde vi, om människor lär sig sina rättigheter, se en ökad mängd ansökningar om arbetsskadesjukpenning, och vi får då alltmer en diskussion som liknar den i Kanada, där frågan huruvida en skada eller sjukdom är arbetsrelaterad eller inte blir direkt avgörande för rätten till ersättning. Eller i det svenska fallet, rätten till längre och mer generös ersättning. Allt detta var saker jag inte hade mycket aning om alls och som jag nu inser kan vara mycket viktigt att ta i beaktande framöver i takt med att regeländringarna får effekt.

Efter att ha ägnat mig åt detta och åt att läsa lite mer om Kanada så kändes huvudet fullt, och jag gick ut. Snart fann jag mig promenerandes mot CN Tower, så jag tog helt sonika beslutet att göra det besöket redan nu istället för i helgen som jag hade tänkt.

Trots sina många meter känns inte tornet så fasligt högt när man står på marken. Jag tycker till exempel att Eiffeltornet kändes högre när jag var i Paris, men det är å sin sida mycket större vid basen, och dessutom är omgivningen mer öppen och inte full av skyskrapor, som i Toronto. Hursomhelst, 23 dollar senare befann jag mig i hissen upp till utsiktsplatsen. 58 sekunder tar det att åka upp, och väl där har man en mycket tjusig utsikt, det får jag medge. Man ser hela staden (som är STOR, mycket större än de kvarter i downtown som jag börjar kunna) och långt ut över Lake Ontario. Man kan åka upp 33 våningar till om man betalar för det, men det tyckte jag kändes rätt onödigt.

Skymning över Toronto, från ovan.

Från utsiktsplatsen tar man sedan en trappa ner till en annan våning där de har anordnat ett glasgolv, där man kan se drygt 300 meter rakt ner. Tyvärr var det inte någon särskilt stor yta, jag hade nog tänkt mig något maffigare, men ok. Svindlande är det, och det kändes av någon idiotisk anledning bättre att sitta än att stå på golvet. Som om det skulle göra någon skillnad.

Bilden togs alltså sittande.

Vid bra väder kan man sedan om man vill gå ut på utomhusbalkongen. Olyckligtvis ansågs vädret inte tillräckligt bra, så det nöjet fick jag inte. Dock kan man se tornets belysning inifrån.

Stranden till Lake Ontario, i röd CN Tower-belysning

Hissen nedåt kliver man sedan ur, genomtänkt nog, rakt in i souvenirbutiken. Där undvek jag graciöst alla plasttorn och mjukisälgar och tog mig istället ut och kände mig nöjd med mitt besök, trots att jag nog får tycka att det var dyrt. Men så är det väl. Turistandet avklarat.

Sedan gick jag upp mot en gata där jag på någon karta sett en notering om världens största bokhandel. Den hittade jag aldrig, men jag insåg att jag hittat Torontos största shoppingdistrikt. Dels Eaton Centre, en kedja med gallerior som jag nu besökt i tre kanadensiska städer, och dels allt annat man kan tänka sig. Utanför en biograf delade de ut gratiströjor för att göra reklam för någon ny film, så nu har jag en svart t-shirt med texten I am the experiment, tack för det. Mitt bland alla flashiga och pråliga affärer hörde jag sedan något oväntat, nämligen brutal black metal. Inklämd mellan helt andra affärer låg en smal liten ingång till en källare där det såldes allehanda metaltröjor, affischer, väskor, det mesta. Jag köpte inget, men det var kul att se att något sådant finns på ett ställe som det.

Jag köpte dock ett par skor inne i Eaton Centre, eftersom jag 1. är trött på de gamla, 2. de gamla stinker och 3. de gamla sakta men säkert börjar vittra sönder inifrån. Det blev slutligen ett par rätt enkla svarta bootsliknande skor, som det var rea på. De gick väl på runt 450 svenska kronor. Jag kikade först på ett par riktigt tjusiga dojor som låg på runt 650-700, men när jag provade dem insåg jag att de skulle förstöra mina stackars tår på några dagar, så de fick vara kvar.

Skorna tog jag på mig direkt och traskade sedan tillbaka upp till Sutton Place där jag skulle möta Katherine och Larry, en facklig representant från British Columbia. Vi gick till en trevlig liten restaurang med mat från medelhavet och mellanöstern, där jag åt en grönsaksgryta med couscous som smakade bra. Riktig mat! Nu klarar jag mig på snabbmat hela helgen, med andra ord. Under middagen fick jag höra mycket om asbest, som visar sig vara en mycket känslig politisk fråga i Kanada. Quebec är nämligen en stor producent av asbest, och det är fortfarande tillåtet att använda det, och därtill är det en stor exportvara till andra länder där det fortfarande är tillåtet. Trots kunskaper om hur giftigt det är, och trots att det är förbjudet i Europa så är det ingen som vågar arbeta för att det ska förbjudas, förutom vissa fackliga representanter. Däribland Larry, som var mycket engagerad i denna fråga. Jag fick i och med detta en del inblickar i den kanadensiska politiken.

Nu är klockan för en gångs skull rätt mycket, jag har anpassat mig till tidszonen fullt ut nu. Annars har jag somnat tidigt och vaknat tidigt, men det verkar som att den cykeln är bruten. Nu är det dock dags att krypa till kojs för att vara beredd på morgondagen som jag tror blir intressant. Då är det en fortsatt konferens på samma ställe som berör mer den forskning jag håller på med.

Till Toronto

Idag var nästa resdag. På morgonen var jag som vanligt på plats tidigt och skrev ut en del vägledningar kring det svenska sjukpenningsystemet och arbetsskadeförsäkringen. Dessa var mycket nyttiga i fortsatta diskussioner med Katherine. Strax innan lunchtid tog vi en taxi till tågstationen och efter en stund gick vi på tåget mot Toronto. Under i princip hela den fem timmar långa resan satt vi sedan och diskuterade olika exempel och olika situationer ur olika perspektiv, och jag inser mer och mer hur otroligt viktigt och värdefullt det är att diskutera dessa frågor med någon som ser på systemet utifrån. Och att jag har så mycket mer att lära om detaljerna i det, då det dyker upp sak efter sak som jag inte känner till eller som jag inte tänkt på, och som ur ett juridiskt perspektiv är oerhört viktiga för hur försäkringssystemet kan omsättas i praktik. Att ha Katherines juridiska systemperspektiv på detta är fantastiskt, och den absolut största lärdomen efter de här veckorna kommer definitivt handla om hur jag ser på och förstår mitt eget system, snarare än det kanadensiska. Och det är förstås alldeles i sin ordning. För tillfället är jag i ett tillstånd av stor förvirring, men det ser jag som en bra utgångspunkt för att kunna ställa nya och mera relevanta frågor. Jag har mycket att reda ut i huvudet, och många frågor att ställa till folk i Sverige när jag kommer tillbaka. Målet är att ha en lista med mig hem med relevanta frågor att gå vidare med.

På tåget fick vi mat, lite som på ett flygplan, de går runt och serverar. Jag åt någon slags ostfylld pasta med kronärtskockor och drack rött vin till det. Utsikten från fönstret var inte den roligaste; en gråmulen dag på den kanadensiska landsbygden skiljer sig föga från en gråmulen dag på den svenska. Samma typ av natur, på det stora hela taget. Dock uppskattade jag när vi med tiden kom fram till Lake Ontario som vi fick en fin vy över.

Väl framme i Toronto gick vi från tågstationen tills våra vägar skildes åt. Katherine skulle till sitt hotell dit jag ska promenera i morgon för att medverka på en konferens, medan jag traskade vidare västerut mot Baldwin Street. Det är ändå rätt fascinerande hur jag kan gå direkt till en gata jag aldrig sett i hela mitt liv utan att gå fel en enda gång, bara för att jag har skrivit ut ett papper från internet. Väl här checkade jag in, och det verkar vara ett trevligt litet ställe det här också. Jag ska bo i det här rummet i två nätter, sedan ska jag av någon anledning jag knappt minns byta, jag tror det andra rummet ansågs bättre eller hur det var. Mig kvittar det egentligen, jag är nöjd med en säng, ett skrivbord och en internetuppkoppling. Det är väl livets nödtorft, eller?

Baldwin Street är, enligt Åsa, en riktigt bra restauranggata. Förväntansfull klev jag därför ut på den efter att ha lämnat av mina grejor, och konstaterade snabbt att jag bor granne med en vegetarisk restaurang. I övrigt var det mycket asiatisk mat, vilket jag inte gillar något vidare, och några mer allmänna restauranger. Det verkar vara ett helt ok utbud med andra ord. Ikväll kände jag mig dock inte så vansinnigt hungrig eftersom tågmåltiden var rätt ordentlig, så jag gick ner mot en av de större gatorna för att hitta något mindre och billigare. Det blev till sist en rätt trist pizzabit med spenat, men pizza och dricka för sex dollar tyckte jag var ok för att klara kvällen.

Om jag går ut på gatan bredvid den här gatan ser jag rakt mot CN Tower, Torontos stoltaste byggnad med sina 553 meter, världens näst högsta byggnad. Om det är bra väder i helgen ska jag ta mig upp dit tänkte jag, men om det är mulet så tar jag det i sommar istället, då jag ska till Toronto igen. Jag bor också ett stenkast från Art Gallery of Ontario dit jag tänkte gå i helgen. Idag nöjde jag mig med att titta in i museibutiken, vilken var mycket trevlig. Handlar gör jag dock först när jag vet vad de har för utställningar.

Toronto är mycket annorlunda från Montréal, det kan jag redan nu konstatera. Mycket mer skyskrapor, mera glasbyggnader och mera finansfolk. Överhuvudtaget mer känsla av nordamerikansk kapitalism, och där Montréal andas Europa andas Toronto USA. Så det känns som att jag till sist, efter flera resor över Atlanten, fått se det Nordamerika jag förväntat mig.

Planerna för den närmsta framtiden är att i morgon och på fredag vara med på en konferens (eller två egentligen) med mycket jurister, där Katherine ska tala i morgon, och där det på fredag är fokus på återgång i arbete. Sedan är det helg, och då ska jag se på Dan Auerbach från The Black Keys som spelar på Phoenix Concert Theatre. I övrigt får vi se vad jag hittar på. Det lär väl inte råda någon brist på aktiviteter, antar jag.

Nästa vecka ska jag mestadels hålla till på Institute for Work and Health, där jag har en del möten inbokade, och så ska jag hålla två seminarier. Och så ska jag försöka bli klok på hur jag ska göra det bästa av min förvirring. Det ska Katherine och Ellen, min andra mentor, få hjälpa mig med på onsdag nästa vecka, då vi har en sammanfattande diskussion.

Det finns en del spår av Sverige häromkring dock. IKEA, framförallt. På jobbet i Ottawa låg en IKEA-katalog där jag glatt konstaterade att den förutom att den var på engelska var identisk med den svenska upplagan. Ritstaffliet heter Måla, även här. Rummet jag nu sitter i har en Malm-byrå och mycket bekant belysning. När jag var i mataffären häromdagen sjöng Björn Skifs Hooked on a Feeling, och folk i affären nynnade och sjöng med. Därefter kom Abba. Så ibland känns det ändå som att vi svenskar haft ett visst inflytande och att kulturströmmen inte enbart har en riktning. Ibland.

Nu är klockan tjugo i åtta på kvällen och jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Jag har inte tagit med mig någon bok eftersom jag ansåg att jag borde ha nog att läsa ändå under min praktik. Det har jag också, men jag skulle gärna läst något avslappnande nu. Jag tror i och för sig de hade en bokhylla med böcker man kan läsa här utanför, så jag kanske kollar lite där. Annars får jag väl ta mig i kragen och läsa ännu mera om Ontarios arbetsskadeförsäkring. Eller försöka reda ut några av de frågor som poppat upp i huvudet kring det svenska systemet. Hursomhelst, jag är på plats i Toronto, mår förhållandevis bra (förkylningen är lite bättre), och ser fram emot den kommande dryga veckan här.

Uppdatering: Jag gick efter att ha skrivit ovanstående ner till det gemensamma köksutrymmet för att ta en kopp te, där jag stöter på den andre av de två som driver stället. Han börjar genast prata med mig om Stieg Larsson och Henning Mankell och en massa annat, och jag kommer också i samtal med ett par som liksom jag just anlänt från Ottawa, där mannen (med långt vitt hår) visar sig vara bluesmusiker. Ägaren konstaterar att området kryllar av musikställen, mycket jazz, så det verkar minst sagt lovande det här. Väldigt trevliga människor och skön avslappnad stämning. En mops har de också, ägarna, och den var mycket intresserad av mina fötter, förmodligen för att de inte luktar så gott efter att ha varit instängda i ett par skor hela dagen. Apropå det ska jag försöka hitta ett par schyssta skor någonstans, jag är less på dem jag har. Det är dags för något lite fräsigare.

Första seminariet

Idag vaknade jag och kände mig rätt sträv i halsen. Efter frukosten fick jag en nys-och-snor-attack, och jag snörvlade mig sedan iväg till jobbet där jag även idag var mer eller mindre först. Förkylningen kom lite oväntat och jag kände mig ganska trött i kroppen. Jag tillbringade förmiddagen med att fortsätta att läsa samt att skriva på de fiktiva sjukskrivningsärendena vi ska ha som utgångspunkt för de fortsatta diskussionerna.

Strax efter elva var det dags att promenera över till huvudbyggnaden för den juridiska fakulteten där jag skulle hålla mitt seminarium. Det gick bra, även om jag fick springa mig igenom vissa delar för att hålla tiden. Jag inser mer och mer vikten av att ägna tid åt att förklara vad som karaktäriserar det svenska systemet, då detta är svårt för folk från andra länder att förstå, och samtidigt så centralt för att förstå vad i hela friden det är jag studerar. Så dessvärre fick själva studierna komma lite i andra hand. Men eftersom jag i denna kontext framför allt vill fokusera på skillnader och likheter mellan systemen så är det förstås i sin ordning. Det var mycket jurister där och diskussionerna var intressanta, exempelvis pratade vi en del om fackens roll i återgång i arbete, och hur alternativa arbetsmarknader ser ut och används i olika system.

Efter det åt jag lunch tillsammans med Katherine, samt en jurist som var arrangör för seminarieserien vari jag ingick, och den kinesiske gästforskaren jag pratade med igår. Förkylningen kändes vid det här laget bättre. På eftermiddagen kopierade jag fler bokkapitel och läste, innan jag gav mig av för att handla lite kvällsmat, och Dörtes pannkakspulver, som hon bett mig köpa hem. Nu känner jag mig en smula trött och ska ta mig en så lugn kväll jag kan för att vara fit for fight i morgon. För då ska jag åka till Toronto, och den fem timmar långa tågresan dit ska jag och Katherine ägna åt att diskutera det jag läst och gjort hittills och hur vi går vidare från det. Sista kvällen i Ottawa således. Det har varit bra och trevliga dagar här, jag gillar den här staden.

Första dagen på jobbet

I morse började jag med att innan frukosten se en stund på CMT, den kanadensiska countrykanalen. Det är hejdlöst roligt. Dessa leende cowboys och uppklädda cowgirls och trånandet efter den amerikanska södern. Frukosten var en aning mer befolkad än igår, men fortfarande lika god och personlig service. Sedan var det dags att ta sig upp till universitetsområdet, vilket innebar en promenad på ungefär fem minuter. Dock hade jag inledningsvis en smula svårt att hitta fram till rätt byggnad. För den var verkligen inte vad jag letade efter.

Min mentor Katherine och hennes adepter håller till i ett litet tvåvåningshus som de disponerar för sig själva, och när jag gick förbi trodde jag först att det var ett bostadshus. Det var det alltså inte. När jag kom in hade Katherine inte anlänt än, så jag satte mig för att läsa en stund. När hon sedan kom dit inledde vi med ett samtal om vad vi ska fokusera på under min praktik här, och hur vi ska lägga upp tiden. Vi kom fram till att en bra väg till att studera skillnaderna i det svenska och det kanadensiska socialförsäkringssystemet är att konstruera ett antal fiktiva fall och sedan avgöra vad som händer med dem, i Sverige respektive i Ontario. Då täcker jag in vilka aktörer som blir viktiga, vilka lagstiftningar som gäller och vilken försörjning som finns att tillgå. Jag fick också tillgång till en hel drös med böcker om det kanadensiska systemet ur olika perspektiv, varav jag kopierat ett antal kapitel som jag har tänkt ägna resten av kvällen åt.

Jag medverkade också på en webbkonferens om rörlighet i arbetslivet ur ett hälso- och genusperspektiv, där en forskargrupp från Newfoundland studerar människor som rör sig mellan olika provinser och hur detta påverkar deras individuella hälsa såväl som familjens hälsa. Mycket av diskussionen är direkt överförbar på de diskussioner som finns inom EU kring fri rörlighet på arbetsmarknaden, och om man då lägger sjukskrivningsproblematiken till frågeställningarna blir det riktigt intressant. Det gör tyvärr inte den forskargruppen, men Katherine verkar ha en del funderingar kring det.

Därefter satt jag i säkert två-tre timmar och pratade med en kinesisk gästforskare om Sveriges och andra länders socialförsäkringssystem, samt om utvecklingen i Kina avseende allt från arbetslöshetsförsäkring till mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Mycket intressant. Jag förde också en del diskussioner med honom och en kanadensiska om föräldraförsäkring, barnbidrag och andra stöd till barnfamiljer. Sammantaget har den första dagen varit mycket intressant, även om mycket rört sig utanför syftet med praktiken. I morgon kommer jag dock att vara mer inriktad på mina frågor, dels eftersom jag ger min presentation (som jag inser att jag måste titta igenom en gång till nu ikväll), och dels eftersom jag hoppas kunna fördjupa mig i litteraturen och i att konstruera mina fiktiva fall. Nu har jag jobb att göra! Jag skriver mer i morgon.

En dag i Ottawa

Idag hade jag en ledig dag här i Ottawa innan allt drar igång. Dagen inleddes med frukost med mycket personlig service – killen går och gör äggröra bara åt mig – och jag trivs. Ett riktigt mysigt och omtänksamt litet ställe med bara några få gäster för tillfället. Min tanke med dagen var att ta mig till Canadian Museum of Civilization vilket jag efter att ha googlat konstaterar ligger på gångavstånd. Nu blev det lite längre än jag trodde eftersom jag tog fel bro över Ottawa River, men det gav mig å andra sidan en trevlig promenad förbi regeringsbyggnaderna.

På samma gata finner man landets regeringsbyggnad, högsta domstolen, riksbanken och alla andra viktiga statsinstitutioner. Gatan kantas med banderoller för de olika provinserna.

Regeringsbyggnaderna speglar sig i de moderna bankhusen, och även om staden är avsevärt större än den verkade igår när det var mörkt så känns den koncentrerad och kompakt. Jag tar mig runt till nästa bro över floden där man kan välja en av två vägar: krig eller civilisation.

Jag valde civilisation, och kom efter en stund fram till museet. En stor del av det ägnades naturligtvis åt ursprungsbefolkningen, Nordamerikas konstant dåliga samvete. Mycket kanoter och totempålar således.

Av någon anledning har jag alltid haft svårt för att intressera mig för indiankultur, och inuitkultur är om möjligt ännu mindre intressant. Till min glädje får jag dock tillfället att se en tillfällig utställning med antika föremål från Afghanistan som räddats undan talibanernas förstörelse. Tyvärr fick man inte fota där inne, men jag fascinerades å det grövsta av hantverket, i elfenben, glas, guld och trä. Helt fantastiskt. Här kan man läsa om utställningen. På museets översta våning fanns en permanent utställning uppbyggd kring landets utveckling, från vikingarna fram till idag. Bra gjord och intressant. Sist besökte jag museets Imax-bio, där jag såg en helt ok film om de stora sjöarna.

Efter besöket på museet gick jag tillbaka till stadskärnan och åt snabbmat på en food court, som ett torg med små restauranger runt en stor yta med bord. Denna låg inuti ett traditionellt nordamerikanskt shoppingcenter i fyra plan. Därefter besökte jag en del andra butiker och köpte bland annat en tjusig Abbey Road-väska.

Sedan återvände jag en kort sväng till pensionatet innan jag gick tillbaka till shoppingcentret för att gå på bio. Där såg jag This is it, och som gammalt Michael Jackson-fan kan jag inte tycka annat än att den var mycket sevärd. Inte minst för att man inser att han var en fantastisk artist med en imponerande förmåga att sätta ihop och koordinera scenframträdanden. Danserna satt i detalj, man får se hur han pratar med musikerna, hur videoeffekter spelas in. Det skulle ha blivit en fantastisk serie konserter. Jag kan rekommendera alla som någonsin gillat en låt av honom att se filmen.

En bra dag, och någon jetlag har jag inte känt av alls den här gången. Den sov jag bort tror jag. Klockan är åtta nu och jag ska ta det lugnt och lägga mig i tid inför morgondagens arbete.