Rockpappan

För första gången på många många år känns det som att jag är med i ett band som faktiskt funkar, som jobbar bra ihop och som kommer framåt. Studion hägrar om någon månad eller så, och vi skriver nytt hela tiden. Det svåra blir nu att välja vad vi ska spela in, till skillnad från hur det var för bara en månad sen, när vi kämpade med att få till ens en andra eller tredje låt. Ge det ett par månader till så är vi mogna för att stå på scen också, vilket ska bli otroligt kul. Så Noutheim är en kraft att räkna med! Återregistrerade också vår gamla domän som vi inte haft aktiv på snart tio år, så nu har vi en riktig hemsida också: www.noutheim.com.

Min kära dotter ställer en del oväntade frågor till mig när vi idag sitter i bilen på väg hem. Metallica spelar Until it sleeps i stereon, och hon frågar mig: ”Är det här rock? Du gillar ju rock, eller hur?” Jag bekräftar att så är fallet. Hon har uppenbarligen insett att det finns något som heter rock och att det är lite häftigt. Hon frågar vad bandet heter, och om det är det bandet jag spelar i. Jag säger nej, hon frågar efter namnet på mitt band. Sedan kommer det: ”Du är ju en rockstjärna!” Nästan storögt konstaterar hon hur häftigt det är att ha en ”rockpappa”, och att ingen av hennes kompisar har det. Naturligtvis lapar jag åt mig det där riktigt ordentligt… Hon verkar också förstått att rock är ett ganska grabbigt fenomen, även om jag försöker påpeka att det även finns många rocktjejer. När Metallicalåten nästan är slut trycker hon tillbaka så att den kommer igen. Det tar sig.

Se där, lyckan!

Där sitter jag bakom ratten i vintermörkret och halkan, och plötsligt spricker jag upp i ett leende. En känsla drar förbi och samlar sig som ett fält runt mig. Först undrar jag vad det är frågan om, sedan känner jag igen den. Det är lyckan, som den fjortonde januari äntligen rör vid mig igen. Jag förstår att den senaste tidens händelser fött fram känslan av att allting går åt rätt håll, att tillvaron är precis sådan jag vill ha den. Jag kör hem från den bästa repningen på länge där vi förstärkt bandet med en synthare och hittat tillbaka till det sound vi hade tappat bort i höstas. Under dagen har jag därtill hunnit få glimtar av framtida arbetsuppgifter – från två håll – som plötsligt fick mig att känna förtröstan inför livet efter doktorsexamen. Jag har hunnit med en trevlig fika med exfru och barn och en lika trevlig stund hemma hos mamma. Pratat med en gammal kollega. I veckan har jag haft en bra kväll i Norrköping med en god ny vän. Veckan innan var den bästa veckan med barnen på mycket länge. Avhandlingsarbetet går framåt. Ingenting går emot mig. Och jag har upptäckt Mavis Staples. Sammantaget landade dessa saker som ett kraftfält runt mig där på E22, i vintermörkret. Lycka.

Back in business.

Nytt år, nytt decennium

Jag har haft en egentligen ganska behaglig tillvaro några dagar. Vaknat sent, gått upp och ätit frukost, skrivit på avhandlingen (som går framåt, jag känner mig hoppfull), spelat piano och kontrabas, skrivit lite till, sett på Twin Peaks. Så såg söndag, måndag och tisdag ut. Första dagen upptäckte jag hur skönt det var att få råda så fullständigt över sin tid, andra dagen upptäckte jag till min förtjusning att jag gjorde samma saker som dagen innan, och den tredje dagen kände jag mig nästan tvungen att göra samma saker. Så snart mönstret medvetandegjorts kom jag inte undan det. Fjärde dagen, efter att ha suttit och skrivit till efter klockan ett på natten, sa hela kroppen ifrån. Inte en dag till med den här strukturen!

Istället ägnade jag gårdagen åt att läsa. Jag tog upp Paul Auster senaste roman, Invisible, i vilken jag kvällen innan läst de första femton sidorna eller så. Plötsligt fann jag mig själv totalt uppslukad av berättelsen, och förutom en timme när jag faktiskt lyckades skriva lite på avhandlingen så läste jag hela dagen. Innan elva på kvällen var den utläst. Jag minns inte sist jag läste en hel roman på en dag, men det var mycket skönt att få göra det, fullständigt ostörd. Jag gillade den verkligen, den är helt klart en av de bättre han skrivit sedan Orakelnatten. Metafiktionen har numera en ständig plats i hans berättelser, och slumpens verkningar är naturligtvis fortfarande ett tema. Historien kretsar kring en students 1967, utan att för den delen vara en särskilt politisk berättelse. Studenten, Adam Walker,  skriver fyrtio år senare på sin dödsbädd sin berättelse i tre delar som här återges via en gammal kamrat, numera författare, som Walker anförtror sig åt. Berättelsen blir således berättad dels genom Walkers egna avsnitt, genom författarens reflektioner kring dem och genom författarens egna efterforskningar efter att Walker avlidit. Snyggt gjort, och en bra berättelse.

Idag är det nyårsafton. Jag hade tänkt skriva en del idag också, men det är som att min kropp säger ifrån. Den vill inte att jag ska jobba idag; varje gång jag försöker blir den trött. Och det är ju trots allt helg, så jag låter bli. Jag tänkte läsa även idag, fram till att det blir dags att åka till Linköping och fira nyåret med kollegor. Nytt decennium, det var först för någon vecka sedan jag ens tänkte på att vi faktiskt går in i tiotalet. Mitt nollnolltal har varit minst sagt händelserikt (studier, kärlek, barn, jobb, äktenskap, skilsmässa) och jag hoppas att mitt tiotal ska bli ett bra decennium. Det kommer börja med att jag fyller trettio, strax därefter blir jag doktor, och sedan vet jag i princip ingenting. Men min gamla käpphäst ”det löser sig” tror jag fortfarande på. Det känns som att jag kliver ur det gamla decenniet genom en rad avslut och att allting pekar framåt. Det är trots allt en ganska bra känsla.

Början av decenniet, och seklet för den delen. Oktober 2000, jag spelar gitarr i mitt studentrum i Norrköping. På bilden syns även min då frekvent använda lavalampa, min gamla kassettportastudio (nedre högra hörnet), min telefon som jag hade målat med oljefärger (dålig idé för övrigt, den torkade aldrig), en signerad affisch från en Ernst Billgren-utställning och min kära gamla gröna manchestersoffa som jag ångrar att jag slängde bort.

Vid decenniets slut. December 2009, jag står i min nya musikkällare och försöker få kläm på hur man spelar kontrabas med stråke.

Gott nytt år!

Hon älskade

Det känns som att det här är en genre som kommer att växa under några år. Dokumentärromaner skrivna av barn och barnbarn till personer som levde under världskrigen, där personens hållning och gärningar skärskådas, vägs på våg och reds ut. För en tid sedan läste jag Eva F. Dahlgrens utmärkta bok Farfar var rasbiolog som har vissa likheter med den bok jag läst ut ikväll, Helena Henschens Hon älskade. Dock med många avgörande skillnader. Medan Dahlgren gör upp med en farfar vars historia hon inte begripit som barn berättar Henschen historien om sin mormor, Signe Thiel, och hennes personliga och politiska liv som kvinnorättsaktivist i början av seklet och sedan som aktiv i antinazistiska rörelser under kriget. Även om historierna är mycket olika – och därtill lika olika skrivna – kan jag inte låta bli att dra paralleller. Det är, trots allt, samma avgörande skede i Europas historia där svenskarnas hållning speglas på olika sätt. Båda böckerna är bra vägar för att närma sig en förståelse för historien och vårt lands plats i den.

Som bok betraktat är Henschens berättelse dessutom alldeles lysande, inte bara för att det är ett fängslande och dramatiskt porträtt, utan även för att hon berättar skickligt och vackert. Så där så det får mig att fundera på skillnaden mellan en som verkligen kan skriva och alla andra, och hur jag själv ofta är för lat för att engagera mig i att ge mina skriftliga alster en estetisk form. Det är omsorgsfullt, genomtänkt och välkomponerat. Samtidigt som det är fasligt engagerande. Ett utmärkt botemedel mot sviktande läslust.

Vid årets slut

Klockan närmar sig elva, det är kvällen före julafton. Barnen sover till sist; min sexåriga dotter oroade sig in i det längsta för att tomten inte skulle ge henne några julklappar i år. Som om den senaste tidens förtretligheter mot lillebror kommit ikapp henne. Fyra ljus tända, hett te och den första smaken av det traditionella julbrödet. Mamma kokade det i år – ja, kokade, det är ett kokt bröd med säregen söt smak som jag inte klarar mig utan vid jul. Det ska ätas med mycket smör och en stark ost. Jag upptäcker att jag bara har lättmargarin och mellanlagrad ost, men det får gå. Min tid var för knapp, för många saker att hålla i luften.

Idag den första lediga dagen i betydelsen utan åtaganden eller möten; jag har slumrat mig igenom den. Insett att ledigheten behövs. Måndagen var tandläkarbesök, arbete och trevligt umgänge med vänner i Linköping. Tisdagen arbete och en kväll då jag med min kontrabas gjorde anspråk på att för en stund få vara ett av Patricia Naumanens hjärtslag. Jag har konsekvent glömt bort att använda kameran.

Mellan helgerna har jag tänkt mig att arbeta hårt; skriva varvat med promenader och några stunder i musikrummet. De senaste dagarna har lusten till musiken och böckerna trevande vaknat igen, och jag hoppas att kunna integrera den med avhandlingsskrivandet – inte låta dem konkurrera. Får inte. Korsbefruktning.

Året har varit omtumlande. Det största naturligtvis skilsmässan. En total omkastning av mitt liv och min framtid, men ett beslut som nog legat på mognad en längre tid. När insikten kom var det en lättnad, men när känslorna kom ikapp var det som om en bomb exploderade i huvudet och fick mig att för en kort tid må sämre än jag någonsin gjort. När verkligheten slutligen hann ifatt och jag stapplade ut till något nytt, något eget, var det känslan av befrielse som dominerade. Jag. Bara jag. Äntligen.

Jag har varit utomlands tre gånger under året, i sammanlagt över en månad. Först Montréal, sedan Aten, och till sist Ottawa och Toronto. Det har gjort mig gott.  Fått en del nya vänner och odlat en del äldre vänskapsband. Känner mig stark men upptagen. Har mycket med mig själv nu. Nästa år som kommer att blir intensivt, i synnerhet våren. En avhandling ska skrivas färdig och jag ska bli doktor. Därefter väntar den stora osäkerheten, där jag hoppas och tror att goda idéer och goda nätverk ska ge framtiden konturer.

Kvällens julbrödspremiär är nu gjord, och två saffransskorpor senare ska jag nu släcka ljusen, diska av efter kvällen och sedan på tomtens vägnar ta mig ner till förrådet och plocka fram julklapparna. För även om dottern är nedrig åt sin bror titt som tätt så vet tomten att ett barns innersta väsen är positiv energi och aptit på livet. Det blir julklappar i år också. Trots allt.

Sådan far sådan son

Ville egentligen bara visa den här bilden. Min fina son, som ser innerligt inspirerad ut nere i pappas musikrum.

Stockholm

For till Stockholm med Kim för att se på Lisa Ekdahl i onsdags. Det var ett skönt avbrott från vardagen, och en fin konsert. För stunden känner jag mig en aning tom på ord, men några bilder kan jag bjuda på.

På väg för att hämta bilen på morgonen, i snöoväder. Det lättade sedan, lyckligtvis. Och vi tog oss fram till Djurgården till sist efter att ha konsulterat gps:en i min telefon, och efter att ha nobbat parkering för 35 kr/timmen vid Liljevalchs (och 12 kronor för 11 minuter vid Cirkus!) hittade vi till sist gratis parkering vid Rosendals växthusområde. Tio minuters promenad från konsertlokalen, så det var perfekt.

Efter en lunch på Djurgården tog vi oss med bussen till stan och tog kaffet på Kulturhuset. Där såg vi också en makalöst bra videoutställning av den iranskfödda konstnären Shirin Neshat.

Starkt och tungt bildspråk, till lika starka och tunga berättelser. Kortfilmerna ska enligt informationen i år ha gjorts till en långfilm som jag måste se när tillfälle ges.

Några bok- och skivaffärer senare tog vi oss sedan tillbaka till Djurgården och Cirkus. Där drack jag alkoholfritt rött vin som mest smakade svartvinbärssaft innan vi slutligen fick ta plats i stolarna.

Två förväntansfulla Lisa-beundrare.

Tyvärr hade jag inte med någon riktig kamera, så denna lilla glimt är allt jag fick med mig i bildväg. Konserten var i alla fall mycket bra, hon blandade svenskt och engelskt material, hade många gäster (Ane Brun och Tobias Fröberg för att nämna två) och gjorde en del nya versioner på låtarna. Och så är hon förstås lika charmant som vanligt.

På väg hem hamnade vi mitt i en snöstorm där jag såg kanske fem meter framför bilen och hade en del besvär med att lokalisera vägen. Jag höll femtio till efter Södertälje, och först framåt Nyköping kunde jag återigen köra i någorlunda normalt tempo.

I Nyköping var vi hungriga och stannade på Max.

Sådär vid halv två var vi framme i Linköping där jag sov över, och sedan upp och stressa hit och dit hela torsdagen, till jobbet, till Söderköping och hålla presentation, hämta barn och gå på skolavslutning. Men nu är det helgkänning.

Att starta maskinen

Jag har tassat runt den nu ett tag. Avhandlingen. För någon månad sedan skissade jag på en struktur för kapitlen som ska skrivas till kappan (den långa inledningen till de fyra artiklarna, för den som undrar). Jag har åtta kapitel skissade, plus ett med svensk sammanfattning. Häromdagen sökte jag efter några bra bildidéer till omslaget, och fann något som blev så snyggt och så läckert att jag häpnade. Jag visar inte, jag låter ingen smygkika. Jag kan bara avslöja att det blir en mycket vacker bakgrund skapad av en konstnär från äldre tid, omarbetad av en jazzsångerska från Chicago som jag numera har kontakt med.

Detta, plus att jag nu betat av en rad uppgifter som behövde göras omgående, har fått mig att nu ta tag i själva arbetet. Häromdagen gjorde jag färdigt en formatmall för texten, och när nu de små översikterna av de oskrivna kapitlen infogats så har jag börjat att samla ihop litteraturen jag behöver, läsa, sammanfatta, föra ihop. Jag står inför ett mycket trevligt pusslande, skrivande och strukturerande. I morgon har jag handledning på de sista två artiklarna som nästan är klara. När de är i mål är det avhandlingen som gäller, fram till nyår åtminstone. Min ambition är att producera en stor del av texten innan dess. I mellandagarna ska jag isolera mig med ett berg av böcker och artiklar. Och jag ser fram emot det. Det är nu det är dags. Maskinen är igång.

Läsfåtöljen, jag, Walter Korpi.

Om Antichrist

Till sist får jag tid att se Lars von Triers senaste, Antichrist. Det är en film som fått mycket blandad kritik, där filmkritikerna är lyriska över bildspråk och skådespeleri, feministiska kritiker rasar över hans kvinnoporträtt och amerikaner får moralpanik. För egen del är jag mest benägen att sälla mig till filmkritikerna. Den inledande scenen är något av det vackraste jag sett på film, trots att det skildrar en tragisk händelse. Resten av filmen är smutsig, rå, skakig, skogstokig och stundtals drömsk. Och så epilogen, sorglig och grå. Vad gäller kvinnoporträtten i von Triers filmer så kan jag naturligtvis se varför många blir tokiga på honom, men jag har alltid i första hand sett hans filmer som en kritik mot mannen, mot den traditionella könsmaktsordningen och de rådande stereotyperna. Vad von Trier själv haft för avsikt är egentligen egalt då tolkningen tittaren gör är den som är viktig. I mina ögon visar von Trier hur kvinnan får ta konsekvensen av mannens samhälleliga överordning; Dancer in the Dark är ett lysande exempel. Känslan jag har efter att ha sett någon av hans filmer är snarare en avsky mot patriarkatet än något slags uppmuntran till att sätta ned kvinnor. Kvinnorna i filmerna offras och dör, men det är männen som framstår som egentligt tragiska, skamliga. Om inte det är en kritik mot rådande stereotyper så vet jag inte vad det är.

(Flera kommentarer till filmen: Svante Tidholm (läs särskilt sista stycket i artikeln som jag tycker var snyggt tolkat), Maaret Koskinen, Mårten Blomkvist.)

Summon the darkness

Plötsligt har jag snöat in fullständigt på de gamla black metal-plattorna från 90-talet. Brutalt, blasfemiskt, symfoniskt, meditativt, kontemplativt, mörkt, känslosamt, vackert, rått, stämningsfullt. Den här musiken har allt jag behöver just nu, och passar utmärkt till vad man ser när man tittar ut genom fönstret: mörker, regn, kyla, dysterhet. Att omfamna dessa känslor och göra dem till sina gör dagarna fyllda av en energi som inte är glädje, inte är ilska, inte bitterhet eller lycka. Den är något annat, och jag försöker kanalisera den till produktivitet. Det går sådär; huvudet vill gärna förkovra sig i de där känslostormarna som uppstår när jag lyssnar på rösterna, gitarrerna, trummorna, syntarna. Mayhem. Marduk. Burzum. Satyricon. Dimmu Borgir. Det var ett tag sedan, men det var ren magi ni skapade, för sådär drygt femton år sedan. Varje vinter vaknar något av det till liv i mig, och i år är det starkare än någonsin. Ett behov. Jag låter det tillfredsställas.

(Jag är storligen förvånad över att dessa skivor dessutom finns på Spotify. Jag älskar det programmet, och idag köpte jag mig slutligen fri från reklamen. Det var en stor lättnad. Och jag stöder gärna denna idé ekonomiskt.)

Fyra av den tidens bästa plattor. Som håller för evigt.

Hej läslust!

Det är märkligt det där med läslusten. Ibland finns den där, ibland är den som bortblåst. Nu har jag visserligen haft huvudet och tillvaron överfylld ett tag med flytt och utlandsresa och skilsmässa, så det är kanske inte så konstigt att jag känt mig för rastlös och stressad för att kunna läsa i lugn och ro. Istället har jag jobbat, inrett lägenhet, sett på film, städat eller vadsomhelst. Igår satte jag mig dock ner med Alison Bechdels illustrerade roman Husfrid. Jag skriver illustrerad roman eftersom jag tycker att det är vad den är, även om andra kanske skulle kalla den en tecknad serie. För mig är den dock något mera litterärt, och roman är det som ligger närmast. Självbiografisk illustrerad roman. Den närmaste släktingen jag känner till är Persepolis (som jag bara tagit del av som film).

I boken berättar Bechdel historien om sin pappa, sin uppväxt och sitt sexuella uppvaknande. Hon inser att hon är homosexuell några veckor innan hennes far dör (i vad hon misstänker är ett självmord), varefter hon börjar pussla ihop bilden av honom, som till hennes förvåning rymmer många likheter med henne själv. Historien berättas på ett vindlande sätt där läsaren tas fram och tillbaka i historien genom att följa associationer och händelser. Det är snyggt gjort, och de rena monokroma teckningarna förstärker historien effektivt.

Berättelsen är dessutom fylld till bredden av litterära referenser genom författarens och faderns intresse för litteratur, och dessa kickade igång ett rejält sug i mig efter att läsa igen. En del var sådant jag läst och kunde hänga med i (som Camus) medan annat stått på väntelistan länge (som Proust och Joyce). Faktum är att jag innan jag var färdig med boken hade börjat sätta tänderna i första delen av På spaning efter den tid som flytt, som i pocketutgåva stått i bokhyllan i snart ett decennium utan att locka mig. Vi får väl se om det håller, det är ju ett rätt mastigt verk att ta sig igenom. Å andra sidan känns klassiker mer lockande än ny litteratur just nu, jag tror det var läsningen av Brott och straff för en tid sedan som tog död på min missriktade respekt för att läsa dem. Odysseus är väl snäppet tyngre, så låt oss vänta med den ännu en tid.

I morgon lämnar jag barnen till deras mamma, och därefter ligger förhoppningsvis en produktiv arbetsvecka framför mig. Dessutom repar vi äntligen på söndag kväll, det var över en månad sedan sist. Men nu blir det nog varje vecka framöver, så långt det är möjligt. Det är i alla fall min ambition.

Ingen rast och ingen ro

Måndag, lämna barn och omständligt ta sig till jobbet när morgonbussarna slutat gå, sitta på möte och jobba sent.

Tisdag, upp tidigt och till tåget till Stockholm, lyssna på aggressiv norsk black metal, intressant möte och goda samtal med ny kollega (både musiker och vegetarian, vi har mycket att prata om). På kvällen kommer barnen, få dem i säng innan klockan blir alldeles för mycket, svara på mail, sova.

Onsdag, barn till dagis och skola, skriva rapport från praktiken i Kanada, hämta barn, huvudvärk. Besök av mamma/farmor, avlastning, matlagning, nattning, svara på mail, skattedeklarera för dagiset, betala räkningar, förbereda bokföring av dagispersonalens löner, sova.

Torsdag, barn till dagis och skola i svinottan, åka bil till hotell i Linköping för morgon och förmiddag med möten och blaha, gratisluncher finns inte men jag slapp betala. Traska till jobbet och starta seg dator, skriva ut papper till dagisbokföring. Sitta med på möte och ge eftertänksamma kommentarer. Kasta sig in i bilen, undvika att köra ihjäl sig i halkan, hämta barn på skola och dagis. Hem, sätta på teven, undvika slagsmål, värma matrester, julkalendern, välling och få dem i säng innan de slår ihjäl varandra. Storasyster har radar som varnar när lillebror är en halv minut från sömnen: då ska man börja rabbla årets månader, sjunga, ropa på mamma, gnälla och inte lyssna på trötta pappa. Lillebror sover, vara en stund hos storasyster som inte somnar. Säga godnatt, ta på glasögon och förbereda bokföringen för datainmatning som måste ske på PC hos barnens mamma. Skriva blogginlägg i stackato, samt med tiden duscha och sedan sova.

I morgon är det en ny dag igen. Då blir det lämna barn, skriva artikel, hämta barn, fredagsmys med baguetter, fruktsallad och glass, nattning och kanske kanske tid för att se en film på kvällen. Lördag med barnen, söndag med bandet. Sedan mammavecka och mycket egen tid för pappa.

Första barnhelgen

Jag är inte helt van vid livet som skild ännu. I veckan var barnen hos sin mamma, och jag satt på kvällarna och gjorde annat. En kväll satt jag och jobbade (som innefattar skrivaskrivaskriva just nu), och plötsligt var klockan elva. Ingen hade stört mig! Medan det andra stunder känns lite tomt. Nu har jag barnen i helgen och ska ha dem till och från under veckan som kommer. Kvällarna med barn är verkligen helt annorlunda: jag är slav under klockan (rutiner!) och under barnens blodsockernivå. Idag har vi haft en bra dag med utflykt till Ramunderberget. Barnen tyckte det var jättekul att sitta där uppe och dricka varm choklad och bygga kojor bland träden. Därefter hade vi besök av min syster med familj så att V kunde få sina sista födelsedagspresenter. Till jul är det absolut stopp för allt som har med Blixten McQueen att göra! (De som inte har barn uppmanas att googla, alternativt sticka in näsan i en leksaksbutik.) Han blir fortfarande lika överlycklig, men nu är kvoten full, tror jag.

Som vanligt har jag inte med mig kameran när jag är ute med barnen, men några halvknackiga mobilbilder kan jag för all del bjuda på.

A blickar ut över sitt Söderköping, som är ”jättestort”, åtminstone om man jämför med ”hela världen”. (Det där fick jag inte riktigt ihop, men för all del.)

Två mycket nöjda ungar.

Jag bad V att se glad ut, så han log snällt.

Bra morgonmix

Återigen lyckas min kära iPod synka sig med min sinnesstämning. Efter att ha valt bort ett par låtar jag inte ville börja blandningen med landade den i följande sköna morgonmix:

• The Beatles: Girl (rätt ingångskänsla)
• The Beatles: Till there was you (trevlig på morgonen faktiskt)
• Nick Cave: Henry Lee (Cave och P.J. Harvey tillsammans, mycket passande)
• Ray Charles: Come back baby (här går jag på bussen i Söderköping)
• Hank Williams: I just don’t like this kind of living (märker den knappt, eftersom jag håller på att sätta mig på plats i bussen)
• Vanessa Paradis: Be my baby (hon är ju bara underbar!)
• Lisa Ekdahl: The lonely one (skön morgonjazz)
• Michael Jackson: Jam (…följt av denna egentligen märkligt skitnödiga låt som ändå är så otroligt svängig och bra)
• Tool: The pot (vid det här laget stod jag i Norrköping och väntade på nästa buss, och då var Tool perfekt)
• Lisa Ekdahl: The world keeps turning (titeln känns passande för hur människorna strömmar på bussen, ännu en morgon)
• Christian Ståhl: Virginia slips (ja, jag har mina egna låtar i iPoden…)
• Brad Paisley: She’s everything (riktigt countrysmör som faktiskt kändes helt rätt)
• Metallica: Damage Inc. (…särskilt när det följs av denna testosterondos)
• Gillian Welch: Tear my stillhouse down (och tillbaka till countrysvängen)
• The Beatles: Mean mr. Mustard (egentligen enda missen, eftersom den är en del av ett medley, men det kan ju inte iPoden veta)
• Rikard Wolff: Lovsång till kärleken (underbar Piaf-tolkning)
• Grey DeLisle: Who made you king (det finns ett bra engelskt ord för stämningen: eerie; det börjar regna och jag sluter ögonen)
• Robyn: Eclipse (mycket vacker ballad, jag öppnar ögonen och bussen kör in i Linköping)
• Amanda Jenssen: Charlie (perfekt!)
• Tom Waits: Long way home (perfekt!)
• Dimmu Borgir: Da den kristne satte livet til (från skivan Stormblåst, världens bästa vinterplatta som passar utmärkt i Novembermörker)
• Slipknot: Wherein lies continue (det blir tydligen en energidos lagom till avstigning, det passar ju bra)
• Janis Joplin: One good man (och så den perfekta avslutningen: Janis är alltid rätt!)

Jag ser redan fram emot hemfärden!

Hemma, nya fina hemma

Sista dagen i Toronto höll jag ett föredrag där jag för tredje gången pratade om samma sak, och först den här gången gick det precis som jag hade önskat. Jag stakade mig inte alls, lyckades hålla tråden och alla var mycket intresserade. Det kanske gjorde sitt till att vi (jag och Ellen) fick leta oss fram till rätt lokal och att allt blev någon kvart försenat: det blev lite mer rock n’ roll så att säga. Sedan gick jag och Ellen och åt lunch, varefter jag återvände till Baldwin Inn för att hämta min resväska. Jag passade också på att be om en bild tillsammans med mitt värdpar, Roger och Tess (även om Tess var bortrest större delen av min vistelse). Jag ska alltid minnas Rogers morgonfras: ”So, Christian, can I get you some eggs?”.

Sedan tog jag tunnelbanan och bussen till flygplatsen för ännu en lång flygresa över Atlanten. Utan personlig videoskärm, en lyx jag vant mig vid. Och inte kan jag sova på flyget heller. Väl hemma bar det av till Norrköping och Hyresgästföreningen för att hämta upp sladden till kärran jag skulle använda vid flytten. Och sedan till Söderköping för att hämta nycklarna till lägenheten. Som är jättefin! Tapeterna blev precis som jag hoppats på, och när jag fått mina nya skåpsluckor och fått gillestugan renoverad som kommer allt vara perfekt. Helt nya vitvaror och allt precis som jag vill ha det.

Lördagen packade jag ihop det sista och började flytta lite mindre grejor, som instrument och sådant. När söndagen kom åkte jag och A in och hämtade kärran och sedan ner till Gusum för att hämta diskmaskin, möbler och föräldrar. Resten av dagen gick åt till att hämta möbler i gamla lägenheten och hos en person av vem jag köpt barnens våningssäng (som också gav mig en skohylla, två byråar, en hallmöbel och en del smågrejor alldeles gratis), samt för att åka till Jysk och köpa nya madrasser. Söndag kväll började jag plocka lite, så mycket jag nu orkade, och när måndagen gått hade jag fått upp de flesta möblerna. Jag frostade fönstren i gillestugan för att skydda från insyn. Jag skruvade ihop hyllor. Jag köpte drösvis med saker på Rusta och Ikea. Nu, en vecka efter flytten, är allt på plats. Det enda som jag inte packat upp är en del tavlor som jag ska ta vartefter.

Söndag kväll, en jävla röra.

Måndag morgon, en vecka senare. Mitt fina vardagsrum, eller en del av det.

Gillestugan är work in progress tills renoveringen är klar, men det blir nog efter jul vad jag förstår. Tills dess får det vara lite si och så där nere. Men jag har stora planer för den, det ska bli tokmysigt med mattor och gardiner och instrument överallt. Just nu är det bara instrument.

Annars då? Jo tack bra, mycket att stå i. Dels flytt och skilsmässa med allt vad det innebär. Barnen har tagit det bra i alla fall, de trivs i den nya lägenheten och båda tyr sig mycket mer till mig än vad de gjorde innan. Jag märker att de båda är måna om att jag ska finnas kvar i deras liv även om jag flyttat, och jag gör allt jag kan för att bekräfta att jag självklart aldrig försvinner. Jag tror att V kände det så på flyttdagen, men nu verkar han börja förstå hur allt hänger ihop och hur det ska bli. Det känns bra, och ingen av dem har gråtit eller varit särskilt ledsen. Jag försöker utstråla så mycket positivitet jag kan.

Och på jobbet är det full fart. Jag siktar på att disputera den 26:e maj, vilket innebär att mina artiklar måste vara klara absolut senast den åttonde februari. Och det grejar jag, det tror jag. Sedan ska bara ramberättelsen, kappan, till avhandlingen skrivas, där jag sätter mina studier i en kontext. Den har jag tänkt skriva på i mellandagarna när jag förhoppningsvis har lite tid för mig själv. Överhuvudtaget har jag mer tid för mig själv nu, i alla fall de dagar barnen är hos sin mamma. De kvällarna har jag hittills ägnat åt lägenheten, men framöver kommer jag nog skriva en hel del avhandlingstext de stunderna. Det ska bli riktigt skönt att bli färdig! Jag har också ett par projektidéer på gång inför framtiden, och jag kommer ägna en del tid åt att skriva ansökningar. Bland annat en tillsammans med Åsa som jag tror mycket på. Hon disputerar nästa höst, så vi behöver båda något att göra framåt 2011, och det är dags att planera för det nu. Vår gemensamma idé är så pass bra att jag bara hoppas att någon vill ge oss pengar för att genomföra den.

Min ensamtid på kvällarna har jag hittills också ägnat åt att se på film, i synnerhet filmer av Michael Haneke. Häromkvällen såg jag 71 fragment, en mycket fascinerande historia som kräver en del av tittaren. Tillsammans bildar de olika fragmenten en berättelse, och berättartekniskt är filmen en intressant konstruktion. Jag ser den som en direkt återspegling av den tidens (90-talet) postmodernistiska samhällsteoretiska litteratur.

Häromkvällen såg jag Funny Games, en film där Haneke gör sitt yttersta för att provocera tittaren. I filmen vill han analysera hur våld framställs i film och massmedia, och resultatet är så omskakande att jag övervägde att stänga av flera gånger. Han visar aldrig själva våldshandlingarna, som andra filmer för det mesta gör, men man lämnas med förståelsen av vad som skett och vilka konsekvenser det får. Genom hela filmen kommunicerar även en av våldsverkarna med tittaren, och gör således denne till en medbrottsling. Detta är mycket skickligt gjort, och fungerar verkligen. Som tittare lämnas man med dålig smak i munnen över att ha medverkat i dessa handlingar, och det Haneke på detta sätt så skickligt lyfter fram är att det är precis detta som sker i mainstreamfilmer där våld förekommer, bara att det är så rutiniserat och förgivettaget att vi inte ens ser det längre. I den här filmen gör man det, och det är omvälvande. Jag köpte en box med fem av hans filmer, och på varje skiva finns en intervju om den specifika filmen. Dessa intervjuer är lysande, och han framstår som så genomintelligent och så vettig att jag inte kan låta bli att imponeras av honom. Och så sade han något som fick mig att fundera, angående Funny Games: ”Den som inte behöver filmen går därifrån. Den som ser ända till slutet behöver torteras tills han förstår.” Så är det verkligen. Jag tror inte jag egentligen behövde den, eftersom jag flera gånger övervägde att stänga av den. Att jag trots allt nästan tvingade mig att se färdigt den var mer för att jag ur ett filmanalytiskt perspektiv ville bli klok på den. Poängen, däremot, var jag klar över långt innan det allt annat än lyckliga slutet. (Det kan tilläggas att det senare gjordes en Hollywoodversion av filmen som jag inte vill se. Det känns som ett direkt missförstånd att flytta den här filmen till Amerika.)

Nä, nu har jag artiklar att skriva på. 26:e maj, skriv upp det i kalendern!