Lejonet Christian

Jobbsöndag?

Ja, det var ju tanken. Men det visade sig vara en fantastisk höstdag, femton grader varmt och strålande solsken, så jag tog Roger på orden när han uppmanade mig: don’t waste the day! Efter min sena frukost gick jag därför upp mot universitetsområdet där jag slog mig ner på en bänk i den fina Queen’s Park. Ett tillhåll för barnfamiljer verkar det, många som hade med sig åkdon och bollar till sina småttingar. Där satt jag och läste i Joyce Carol Oates bok Them som jag hittat i pensionatets bokhylla. Medan jag satt där tågade en högljudd och rödklädd militärparad förbi, med anledning av Remembrance Day nästa vecka när Kanada och en drös andra länder minns de stupade i sina krig. Minst hälften av alla människor man ser på gatorna på stan går runt med en vallmoblomma av tyg på jackan för att uppmärksamma dagen. Så det verkar vara något som alla omfamnar, oavsett ålder och klasstillhörighet, och där alla kan mötas i firandet av nationen och den okände (och kände) soldaten.

När jag suttit på min bänk en stund vandrade jag vidare genom universitetsområdet och förbi (men inte in i) Bata Shoe Museum. Efter en snabbköpslunch (alldeles för välpepprad pastasallad, baguette och chips) gick jag nedåt stan igen, men en aning västerut. På vägen stötte jag på några ekorrar som var mycket intresserade av min chipspåse. Det kryllar av ekorrar i den här stan, och de är inte blyga av sig. En klättrade upp på mitt ben, och den fick sin belöning: jag lät den krypa in i påsen, och den kom ut med smulor på nosen och förhoppningsvis lycklig.

Observera hur tassen har koll på mitt ben

Chips! What a joy!

Jag gick sedan mot Kensington Market för att ge den en chans när butikerna faktiskt är öppna, och det är jag glad för. Det är ett helt fantastiskt område med de mest olika typer av små butiker.

Man tänker på miljön i Kensington

Jag gillade särskilt Blue Banana Market där det fanns allehanda vackra och mer eller mindre nödvändiga hushålls- och inredningsgrejor, dock till inte helt billiga priser. Jag köpte ingenting, men skulle gärna ha gjort det. En annan butik måste vara den trängsta musikaffär jag någonsin sett, där instrumenten praktiskt taget låg på varandra. Men otroligt många fina gitarrer. Varför inte en med formen av ett lönnlöv?

Riktigt snygg Street Art

Om du vill ha ett snyggt tryck på din t-shirt eller på ditt barn…

På vägen tillbaka hem gick jag förbi en asiatisk mataffär där jag inte kunde låta bli ett nät med tangerines, eller clementiner som jag skulle kallat dem. Jag hittade också en förpackning med filippinskt bröd (bakat i Kanada) som jag på grund av namnet inte kunde låta bli att köpa:

Jaha, NU kanske jag skulle kunna jobba lite då, såhär på eftermiddagen. Förhoppningsvis fungerar huvudet som det ska. Det har i alla fall varit en skön dag.

Tjejsäng?

Jag hänger rät mycket på Blocket numera eftersom jag snart flyttar och därför tittar efter möbler. Denna annons gjorde mig förbryllad. Tjejsäng? Hur tänker människan?

Och det här då: ”Nä, vi höjer inte priset, men vi minskar innehållet. Det är inte att luras. Det är för att vi ska få en festligare förpackning…” Ska man verkligen förväntas gå på det? Herregud.

TO Culture

Baldwin Village Inn, my place in Toronto

Idag var min lediga dag, och jag hade tänkt mig att börja den med ett besök på konstmuseet. Min värd, Roger, tyckte dock bestämt att jag borde kolla in Kensington Market som ligger några kvarter härifrån. Jag tog därför omvägen förbi där på vägen mot museet, och även om det mesta var stängt (eftersom det var morgon) inser jag att det är ett område där man kan hitta de mest intressanta och märkliga saker. Butik efter butik med skräp, skatter och grönsaker om varandra. Jag kanske går dit vid en annan tidpunkt, även om jag nu aktar mig för att handla, både av ekonomiska och viktmässiga skäl. Jag vill inte åka på övervikt på hemflyget.

Street art

Efter Kensingtonrundan var klockan nästan tio, så jag satte mig för att vänta utan för entrén på AGO, Art Gallery of Ontario. Jag läste igår om hur Åsa tyckte det var rätt ointressant när hon var där i vintras, men Åsa är ju inte jag, och mycket riktigt gillade jag det riktigt ordentligt. Fotoförbud förstås, så inga bilder, men det fanns en hel samling full med fantastiska figurer och andra föremål med detaljrik ornamentering. Jag har märkt att jag blivit altmer intresserad av skulpturer och figuriner av olika slag. Samlingen med contemporary art var helt ok, jag gillade till exempel gruset på spegeln som Åsa tyckte var obegripligt… Dock tyckte jag alla kanadensiska landskapsmålningar var outhärdligt tråkiga, och inuitkonst är nog bland det tristaste jag vet. Likaså alla gamla båtmodeller i källaren.

Det som var riktigt riktigt bra var en tillfällig utställning med foton av Edward Steichen, och framförallt modefotografier från tjugo- och trettiotalet. Fantastiskt vackra foton med otroligt eleganta kvinnor, och jag ser på deras blickar, på deras poser och deras kläder och fascineras. Den här fotografen hade uppenbarligen ett fantastiskt öga för porträttfotografi, och hur han komponerade bilder med hjälp av ljus, speglar, tyg och kroppshållningar är makalöst. Jag hade mycket gärna köpt utställningskatalogen om den inte kostat 70 dollar (runt en femhundring). Och tyvärr hade de inga reproducerade foton till salu, annars hade jag köpt och ramat in.

Efter museibesöket gick jag tll St. Lawrence Market, en halvtimmes promenad ungefär. Denna marknad, belägen i två hus, är en gigantisk samlingsplats för alla möjliga försäljare av färska råvaror, allt från kött och fisk till grönsaker, lokala viner, europeiska ostar och vad annat man än kan tänka sig. Otroligt mycket folk, man fick tränga sig fram, tätt, varmt och stämningsfullt. Tyvärr hade jag rätt ont i huvudet just då, så jag trivdes inte som jag borde ha gjort, men jag kan förstå vilket speciell plats det är. Jag åt i alla fall en rulle med grillade grönsaker vid ett grekiskt matstånd innan jag vandrade vidare. Jag befann mig efter ett tag åter vid shoppingdistriktet, och eftersom jag var rätt trött i fötterna gick jag in i Eaton Centre (stans största shoppingcenter i många våningar) där jag tog en kopp te på Starbucks.

Eaton Centre är STORT

Därefter tittade jag på klockan och insåg att det var sisådär tre och en halv timme tills konserten började, så jag funderade på att ströva tillbaka till pensionatet för att ta igen mig. Men eftersom det skulle innebära en massiv omväg till konsertlokalen gick jag på bio istället där jag kollade på bröderna Coens senaste film, A Serious Man. Mycket bra film som jag kan rekommendera, med lågmäld och mörk komik.

Så var det till sist dags att röra sig mot Phoenix Concert Theatre. På väg dit traskade jag rakt igenom gaykvarteren vilket kom som en överraskning. Men jag gillar verkligen hur det (precis som i Montréal) finns särskilda gator och områden där gatorna kantas av regnbågsflaggor och där det kryllar av enkönade par.

Väl framme vid konsertlokalen var jag en aning tidig, så jag fick vänta utanför. Jag kom där i samspråk med Melissa, ett Black Keys- och Tom Waits-fan som till vardags jobbar som revisor här i Toronto. Vi pratade en del musik, resor och det ena och det andra. När det sedan blivit insläpp inledde en ensam tjej med att sjunga akustiska låtar, och hon lät inte helt olik sångerskan i Mazzy Star. Därefter kom en Buddy Holly-liknande ung man från Tennesee upp på scenen och körde hårt med en slags honky tonk-femtiotalsmusik som var riktigt medryckande. Efter honom steg till sist Dan Auerbach upp på scenen med sitt femmannaband, och levererade en härligt skramlig blueskonsert som gick rakt in i blodet.

Dan Auerbach med sin vackra Harmony H77

Den huvudvärk jag haft under eftermiddagen försvann med blues och Budweiser, och efter den rätt långa promenaden hem känner jag mig nu mycket tillfreds med dagen. I morgon ska jag ta det väldigt lugnt och försöka läsa och skriva så mycket jag hinner.

Självporträtt i Toronto

Fredag

Idag skulle jag byta rum, jag minns fortfarande inte anledningen. Hursomhelst packade jag ihop mina saker i resväskan och lämnade nyckeln på rummet och traskade sedan iväg till Sutton Place Hotel igen för den andra konferensdagen. Programmet för idag var återgång i arbete ur olika perspektiv, dels i relation till finanskrisen och dels ur perspektivet tidig återgång. Det talades mycket om deeming och labour market re-entry, LMR, vilket är den kanadensiska motsvarigheten till att bedöma arbetsförmåga i relation till andra arbeten på arbetsmarknaden. Överhuvudtaget är det mycket intressant att lyssna på diskussionerna då dessa ger mig så mycket mer förståelse för hur systemet fungerar än vad jag får från böcker. Dels eftersom de diskuterar vad som faktiskt sker snarare än vad som ska ske, men också för att det ger en inblick i vad som anses vara heta frågor för hur systemet ska utvecklas. Jag är också hela tiden med huvudet i Sverige och hur det de diskuterar skulle vara där, och vilka motsvarigheter, likheter och skillnader jag ser mellan systemen. Överhuvudtaget var dagen mycket givande och intressant.

På eftermiddagen lämnade jag av dator och konferensmaterial på det nya rummet. Som är avsevärt mindre och utan soffa, jag minns FORTFARANDE inte varför jag skulle byta. Det är åtminstone varmare. Jag klagar dock inte, det är bra här. Sedan gick jag ut för att leta rätt på The Horseshoe Tavern, en musikklubb/pub där man skulle kunna köpa biljetter till Dan Auerbach-konserten i morgon. På väg dit passerade jag igenom Chinatown, och med en biljett i väskan gick jag sedan vidare mot shoppingdistriktet igen för att leta efter lite presenter.

Några presenter senare snubblade jag i princip över den bokaffär jag inte hittade igår, World‘s Biggest Bookstore (som inte verkar vara det den heter, men för all del). Precis bredvid den, innan den från det håll jag kom ifrån, låg BMV, en kedja med butiker för begagnade böcker och filmer. Jag gick in där först, och det är jag glad för. De hade mängder av bra och fina böcker som verkade vara andrasortering snarare än begagnade, och mycket fina foto- och konstböcker. Jag skulle utan tvekan kunnat spendera en förmögenhet där inne, men eftersom jag inser att jag måste lägga band på mig (ingen mer shopping efter den här dagen!) blev det bara två. En fantastisk bok med Fine Art Nudes, med så otroligt vackra nakenstudier så jag bara häpnade. Det är helt fantastiskt hur man kan skulptera med mänskliga kroppar, ljus och i vissa fall metallfärg eller lera… En hel drös fotografer varav den enda jag sett tidigare var Robert Mapplethorpe. Den andra boken var en illustrerad utgåva med små historier av Tim Burton som jag bara inte kunde motstå.

Tjusiga och rätt billiga böcker. Här fantastiska foton av David Penprase.

Ikväll tänker jag inte göra mycket alls, trots att jag från en bekant till en bekant fått en hel lista med klubbar och musikscener att upptäcka. Men jag är rätt färdig efter veckan som varit, och jag tänker bädda ner mig med en bok. I morgon tänkte jag ägna förmiddagen åt Art Gallery of Toronto (jag misstänker att jag kommer uppskatta det mer än vad Åsa gjorde), och kvällen åt Dan Auerbach. Söndag behöver jag nog jobba lite tror jag, det skulle vara bra om jag kunde sammanfatta en del av vad jag läst och hört i veckan inför de möten jag ska ha med folk nästa vecka. Know your song well before you start singing, som Dylan skulle ha sagt. Det tar jag till mig mer och mer, och Katherine hjälper mig genom att aldrig acceptera ett osäkert svar. Det man inte vet ska man ta reda på. Punkt. Amen.

CN Tower

Idag började jag dagen med att ta mig till det flådiga hotellet Sutton Place, där konferensen jag skulle vara med på ägde rum. Jag satt med på de första två sessionerna, den ena om trakasserier på arbetsplatser och den andra om stress. Det var intressant, om än inte riktigt mitt område. På Katherines inrådan skippade jag resten av konferensdagen, som handlade om helt andra saker, asbest till exempel. Istället tog jag en promenad på stan, och gick bland annat förbi Ontarios Art College, som huserar i den här märkliga skapelsen:

Jag åt lunch på den food court som Åsa tipsat mig om, som (antar jag) eftersom den ligger bredvid konstskolan hade många bra vegetariska alternativ. Överhuvudtaget kryllar stan av bra vegetariska alternativ, det går verkligen ingen nöd på mig, om det inte vore för att jag generellt är för snål för att köpa bra mat. Det blir mest snabb och billig mat, men två veckor ska jag väl klara med en sådan livsstil. Jag blandar med en mer ordentlig måltid sådär varannan eller var tredje dag…

Efter lunch gick jag tillbaka till mitt pensionat. Personalen är genomtrevlig och jag gillar verkligen stället. Det var i och för sig svinkallt på rummet igår kväll, men när jag påpekade det idag så fick jag en liten bärbar värmestation. Jag har inte behövt koppla in den än dock, det är varmare idag tycker jag.

Jag ägnade ett par timmar åt att fördjupa mig i den svenska arbetsskadeförsäkringen och hur den förhåller sig till rehabkedjan. Det tycks som att den, eftersom den inte förändrats, skulle få ett dramatiskt ökat intresse, då folk borde söka för arbetsskada oftare när de inte är berättigade till sjukpenning lika länge. Med konstaterad arbetsskada kan man nämligen få sjukpenning utan bortre tidsgräns, och arbetsförmågan bedöms inte heller efter samma kriterier. Alltså borde vi, om människor lär sig sina rättigheter, se en ökad mängd ansökningar om arbetsskadesjukpenning, och vi får då alltmer en diskussion som liknar den i Kanada, där frågan huruvida en skada eller sjukdom är arbetsrelaterad eller inte blir direkt avgörande för rätten till ersättning. Eller i det svenska fallet, rätten till längre och mer generös ersättning. Allt detta var saker jag inte hade mycket aning om alls och som jag nu inser kan vara mycket viktigt att ta i beaktande framöver i takt med att regeländringarna får effekt.

Efter att ha ägnat mig åt detta och åt att läsa lite mer om Kanada så kändes huvudet fullt, och jag gick ut. Snart fann jag mig promenerandes mot CN Tower, så jag tog helt sonika beslutet att göra det besöket redan nu istället för i helgen som jag hade tänkt.

Trots sina många meter känns inte tornet så fasligt högt när man står på marken. Jag tycker till exempel att Eiffeltornet kändes högre när jag var i Paris, men det är å sin sida mycket större vid basen, och dessutom är omgivningen mer öppen och inte full av skyskrapor, som i Toronto. Hursomhelst, 23 dollar senare befann jag mig i hissen upp till utsiktsplatsen. 58 sekunder tar det att åka upp, och väl där har man en mycket tjusig utsikt, det får jag medge. Man ser hela staden (som är STOR, mycket större än de kvarter i downtown som jag börjar kunna) och långt ut över Lake Ontario. Man kan åka upp 33 våningar till om man betalar för det, men det tyckte jag kändes rätt onödigt.

Skymning över Toronto, från ovan.

Från utsiktsplatsen tar man sedan en trappa ner till en annan våning där de har anordnat ett glasgolv, där man kan se drygt 300 meter rakt ner. Tyvärr var det inte någon särskilt stor yta, jag hade nog tänkt mig något maffigare, men ok. Svindlande är det, och det kändes av någon idiotisk anledning bättre att sitta än att stå på golvet. Som om det skulle göra någon skillnad.

Bilden togs alltså sittande.

Vid bra väder kan man sedan om man vill gå ut på utomhusbalkongen. Olyckligtvis ansågs vädret inte tillräckligt bra, så det nöjet fick jag inte. Dock kan man se tornets belysning inifrån.

Stranden till Lake Ontario, i röd CN Tower-belysning

Hissen nedåt kliver man sedan ur, genomtänkt nog, rakt in i souvenirbutiken. Där undvek jag graciöst alla plasttorn och mjukisälgar och tog mig istället ut och kände mig nöjd med mitt besök, trots att jag nog får tycka att det var dyrt. Men så är det väl. Turistandet avklarat.

Sedan gick jag upp mot en gata där jag på någon karta sett en notering om världens största bokhandel. Den hittade jag aldrig, men jag insåg att jag hittat Torontos största shoppingdistrikt. Dels Eaton Centre, en kedja med gallerior som jag nu besökt i tre kanadensiska städer, och dels allt annat man kan tänka sig. Utanför en biograf delade de ut gratiströjor för att göra reklam för någon ny film, så nu har jag en svart t-shirt med texten I am the experiment, tack för det. Mitt bland alla flashiga och pråliga affärer hörde jag sedan något oväntat, nämligen brutal black metal. Inklämd mellan helt andra affärer låg en smal liten ingång till en källare där det såldes allehanda metaltröjor, affischer, väskor, det mesta. Jag köpte inget, men det var kul att se att något sådant finns på ett ställe som det.

Jag köpte dock ett par skor inne i Eaton Centre, eftersom jag 1. är trött på de gamla, 2. de gamla stinker och 3. de gamla sakta men säkert börjar vittra sönder inifrån. Det blev slutligen ett par rätt enkla svarta bootsliknande skor, som det var rea på. De gick väl på runt 450 svenska kronor. Jag kikade först på ett par riktigt tjusiga dojor som låg på runt 650-700, men när jag provade dem insåg jag att de skulle förstöra mina stackars tår på några dagar, så de fick vara kvar.

Skorna tog jag på mig direkt och traskade sedan tillbaka upp till Sutton Place där jag skulle möta Katherine och Larry, en facklig representant från British Columbia. Vi gick till en trevlig liten restaurang med mat från medelhavet och mellanöstern, där jag åt en grönsaksgryta med couscous som smakade bra. Riktig mat! Nu klarar jag mig på snabbmat hela helgen, med andra ord. Under middagen fick jag höra mycket om asbest, som visar sig vara en mycket känslig politisk fråga i Kanada. Quebec är nämligen en stor producent av asbest, och det är fortfarande tillåtet att använda det, och därtill är det en stor exportvara till andra länder där det fortfarande är tillåtet. Trots kunskaper om hur giftigt det är, och trots att det är förbjudet i Europa så är det ingen som vågar arbeta för att det ska förbjudas, förutom vissa fackliga representanter. Däribland Larry, som var mycket engagerad i denna fråga. Jag fick i och med detta en del inblickar i den kanadensiska politiken.

Nu är klockan för en gångs skull rätt mycket, jag har anpassat mig till tidszonen fullt ut nu. Annars har jag somnat tidigt och vaknat tidigt, men det verkar som att den cykeln är bruten. Nu är det dock dags att krypa till kojs för att vara beredd på morgondagen som jag tror blir intressant. Då är det en fortsatt konferens på samma ställe som berör mer den forskning jag håller på med.

Till Toronto

Idag var nästa resdag. På morgonen var jag som vanligt på plats tidigt och skrev ut en del vägledningar kring det svenska sjukpenningsystemet och arbetsskadeförsäkringen. Dessa var mycket nyttiga i fortsatta diskussioner med Katherine. Strax innan lunchtid tog vi en taxi till tågstationen och efter en stund gick vi på tåget mot Toronto. Under i princip hela den fem timmar långa resan satt vi sedan och diskuterade olika exempel och olika situationer ur olika perspektiv, och jag inser mer och mer hur otroligt viktigt och värdefullt det är att diskutera dessa frågor med någon som ser på systemet utifrån. Och att jag har så mycket mer att lära om detaljerna i det, då det dyker upp sak efter sak som jag inte känner till eller som jag inte tänkt på, och som ur ett juridiskt perspektiv är oerhört viktiga för hur försäkringssystemet kan omsättas i praktik. Att ha Katherines juridiska systemperspektiv på detta är fantastiskt, och den absolut största lärdomen efter de här veckorna kommer definitivt handla om hur jag ser på och förstår mitt eget system, snarare än det kanadensiska. Och det är förstås alldeles i sin ordning. För tillfället är jag i ett tillstånd av stor förvirring, men det ser jag som en bra utgångspunkt för att kunna ställa nya och mera relevanta frågor. Jag har mycket att reda ut i huvudet, och många frågor att ställa till folk i Sverige när jag kommer tillbaka. Målet är att ha en lista med mig hem med relevanta frågor att gå vidare med.

På tåget fick vi mat, lite som på ett flygplan, de går runt och serverar. Jag åt någon slags ostfylld pasta med kronärtskockor och drack rött vin till det. Utsikten från fönstret var inte den roligaste; en gråmulen dag på den kanadensiska landsbygden skiljer sig föga från en gråmulen dag på den svenska. Samma typ av natur, på det stora hela taget. Dock uppskattade jag när vi med tiden kom fram till Lake Ontario som vi fick en fin vy över.

Väl framme i Toronto gick vi från tågstationen tills våra vägar skildes åt. Katherine skulle till sitt hotell dit jag ska promenera i morgon för att medverka på en konferens, medan jag traskade vidare västerut mot Baldwin Street. Det är ändå rätt fascinerande hur jag kan gå direkt till en gata jag aldrig sett i hela mitt liv utan att gå fel en enda gång, bara för att jag har skrivit ut ett papper från internet. Väl här checkade jag in, och det verkar vara ett trevligt litet ställe det här också. Jag ska bo i det här rummet i två nätter, sedan ska jag av någon anledning jag knappt minns byta, jag tror det andra rummet ansågs bättre eller hur det var. Mig kvittar det egentligen, jag är nöjd med en säng, ett skrivbord och en internetuppkoppling. Det är väl livets nödtorft, eller?

Baldwin Street är, enligt Åsa, en riktigt bra restauranggata. Förväntansfull klev jag därför ut på den efter att ha lämnat av mina grejor, och konstaterade snabbt att jag bor granne med en vegetarisk restaurang. I övrigt var det mycket asiatisk mat, vilket jag inte gillar något vidare, och några mer allmänna restauranger. Det verkar vara ett helt ok utbud med andra ord. Ikväll kände jag mig dock inte så vansinnigt hungrig eftersom tågmåltiden var rätt ordentlig, så jag gick ner mot en av de större gatorna för att hitta något mindre och billigare. Det blev till sist en rätt trist pizzabit med spenat, men pizza och dricka för sex dollar tyckte jag var ok för att klara kvällen.

Om jag går ut på gatan bredvid den här gatan ser jag rakt mot CN Tower, Torontos stoltaste byggnad med sina 553 meter, världens näst högsta byggnad. Om det är bra väder i helgen ska jag ta mig upp dit tänkte jag, men om det är mulet så tar jag det i sommar istället, då jag ska till Toronto igen. Jag bor också ett stenkast från Art Gallery of Ontario dit jag tänkte gå i helgen. Idag nöjde jag mig med att titta in i museibutiken, vilken var mycket trevlig. Handlar gör jag dock först när jag vet vad de har för utställningar.

Toronto är mycket annorlunda från Montréal, det kan jag redan nu konstatera. Mycket mer skyskrapor, mera glasbyggnader och mera finansfolk. Överhuvudtaget mer känsla av nordamerikansk kapitalism, och där Montréal andas Europa andas Toronto USA. Så det känns som att jag till sist, efter flera resor över Atlanten, fått se det Nordamerika jag förväntat mig.

Planerna för den närmsta framtiden är att i morgon och på fredag vara med på en konferens (eller två egentligen) med mycket jurister, där Katherine ska tala i morgon, och där det på fredag är fokus på återgång i arbete. Sedan är det helg, och då ska jag se på Dan Auerbach från The Black Keys som spelar på Phoenix Concert Theatre. I övrigt får vi se vad jag hittar på. Det lär väl inte råda någon brist på aktiviteter, antar jag.

Nästa vecka ska jag mestadels hålla till på Institute for Work and Health, där jag har en del möten inbokade, och så ska jag hålla två seminarier. Och så ska jag försöka bli klok på hur jag ska göra det bästa av min förvirring. Det ska Katherine och Ellen, min andra mentor, få hjälpa mig med på onsdag nästa vecka, då vi har en sammanfattande diskussion.

Det finns en del spår av Sverige häromkring dock. IKEA, framförallt. På jobbet i Ottawa låg en IKEA-katalog där jag glatt konstaterade att den förutom att den var på engelska var identisk med den svenska upplagan. Ritstaffliet heter Måla, även här. Rummet jag nu sitter i har en Malm-byrå och mycket bekant belysning. När jag var i mataffären häromdagen sjöng Björn Skifs Hooked on a Feeling, och folk i affären nynnade och sjöng med. Därefter kom Abba. Så ibland känns det ändå som att vi svenskar haft ett visst inflytande och att kulturströmmen inte enbart har en riktning. Ibland.

Nu är klockan tjugo i åtta på kvällen och jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Jag har inte tagit med mig någon bok eftersom jag ansåg att jag borde ha nog att läsa ändå under min praktik. Det har jag också, men jag skulle gärna läst något avslappnande nu. Jag tror i och för sig de hade en bokhylla med böcker man kan läsa här utanför, så jag kanske kollar lite där. Annars får jag väl ta mig i kragen och läsa ännu mera om Ontarios arbetsskadeförsäkring. Eller försöka reda ut några av de frågor som poppat upp i huvudet kring det svenska systemet. Hursomhelst, jag är på plats i Toronto, mår förhållandevis bra (förkylningen är lite bättre), och ser fram emot den kommande dryga veckan här.

Uppdatering: Jag gick efter att ha skrivit ovanstående ner till det gemensamma köksutrymmet för att ta en kopp te, där jag stöter på den andre av de två som driver stället. Han börjar genast prata med mig om Stieg Larsson och Henning Mankell och en massa annat, och jag kommer också i samtal med ett par som liksom jag just anlänt från Ottawa, där mannen (med långt vitt hår) visar sig vara bluesmusiker. Ägaren konstaterar att området kryllar av musikställen, mycket jazz, så det verkar minst sagt lovande det här. Väldigt trevliga människor och skön avslappnad stämning. En mops har de också, ägarna, och den var mycket intresserad av mina fötter, förmodligen för att de inte luktar så gott efter att ha varit instängda i ett par skor hela dagen. Apropå det ska jag försöka hitta ett par schyssta skor någonstans, jag är less på dem jag har. Det är dags för något lite fräsigare.

Första seminariet

Idag vaknade jag och kände mig rätt sträv i halsen. Efter frukosten fick jag en nys-och-snor-attack, och jag snörvlade mig sedan iväg till jobbet där jag även idag var mer eller mindre först. Förkylningen kom lite oväntat och jag kände mig ganska trött i kroppen. Jag tillbringade förmiddagen med att fortsätta att läsa samt att skriva på de fiktiva sjukskrivningsärendena vi ska ha som utgångspunkt för de fortsatta diskussionerna.

Strax efter elva var det dags att promenera över till huvudbyggnaden för den juridiska fakulteten där jag skulle hålla mitt seminarium. Det gick bra, även om jag fick springa mig igenom vissa delar för att hålla tiden. Jag inser mer och mer vikten av att ägna tid åt att förklara vad som karaktäriserar det svenska systemet, då detta är svårt för folk från andra länder att förstå, och samtidigt så centralt för att förstå vad i hela friden det är jag studerar. Så dessvärre fick själva studierna komma lite i andra hand. Men eftersom jag i denna kontext framför allt vill fokusera på skillnader och likheter mellan systemen så är det förstås i sin ordning. Det var mycket jurister där och diskussionerna var intressanta, exempelvis pratade vi en del om fackens roll i återgång i arbete, och hur alternativa arbetsmarknader ser ut och används i olika system.

Efter det åt jag lunch tillsammans med Katherine, samt en jurist som var arrangör för seminarieserien vari jag ingick, och den kinesiske gästforskaren jag pratade med igår. Förkylningen kändes vid det här laget bättre. På eftermiddagen kopierade jag fler bokkapitel och läste, innan jag gav mig av för att handla lite kvällsmat, och Dörtes pannkakspulver, som hon bett mig köpa hem. Nu känner jag mig en smula trött och ska ta mig en så lugn kväll jag kan för att vara fit for fight i morgon. För då ska jag åka till Toronto, och den fem timmar långa tågresan dit ska jag och Katherine ägna åt att diskutera det jag läst och gjort hittills och hur vi går vidare från det. Sista kvällen i Ottawa således. Det har varit bra och trevliga dagar här, jag gillar den här staden.

Första dagen på jobbet

I morse började jag med att innan frukosten se en stund på CMT, den kanadensiska countrykanalen. Det är hejdlöst roligt. Dessa leende cowboys och uppklädda cowgirls och trånandet efter den amerikanska södern. Frukosten var en aning mer befolkad än igår, men fortfarande lika god och personlig service. Sedan var det dags att ta sig upp till universitetsområdet, vilket innebar en promenad på ungefär fem minuter. Dock hade jag inledningsvis en smula svårt att hitta fram till rätt byggnad. För den var verkligen inte vad jag letade efter.

Min mentor Katherine och hennes adepter håller till i ett litet tvåvåningshus som de disponerar för sig själva, och när jag gick förbi trodde jag först att det var ett bostadshus. Det var det alltså inte. När jag kom in hade Katherine inte anlänt än, så jag satte mig för att läsa en stund. När hon sedan kom dit inledde vi med ett samtal om vad vi ska fokusera på under min praktik här, och hur vi ska lägga upp tiden. Vi kom fram till att en bra väg till att studera skillnaderna i det svenska och det kanadensiska socialförsäkringssystemet är att konstruera ett antal fiktiva fall och sedan avgöra vad som händer med dem, i Sverige respektive i Ontario. Då täcker jag in vilka aktörer som blir viktiga, vilka lagstiftningar som gäller och vilken försörjning som finns att tillgå. Jag fick också tillgång till en hel drös med böcker om det kanadensiska systemet ur olika perspektiv, varav jag kopierat ett antal kapitel som jag har tänkt ägna resten av kvällen åt.

Jag medverkade också på en webbkonferens om rörlighet i arbetslivet ur ett hälso- och genusperspektiv, där en forskargrupp från Newfoundland studerar människor som rör sig mellan olika provinser och hur detta påverkar deras individuella hälsa såväl som familjens hälsa. Mycket av diskussionen är direkt överförbar på de diskussioner som finns inom EU kring fri rörlighet på arbetsmarknaden, och om man då lägger sjukskrivningsproblematiken till frågeställningarna blir det riktigt intressant. Det gör tyvärr inte den forskargruppen, men Katherine verkar ha en del funderingar kring det.

Därefter satt jag i säkert två-tre timmar och pratade med en kinesisk gästforskare om Sveriges och andra länders socialförsäkringssystem, samt om utvecklingen i Kina avseende allt från arbetslöshetsförsäkring till mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Mycket intressant. Jag förde också en del diskussioner med honom och en kanadensiska om föräldraförsäkring, barnbidrag och andra stöd till barnfamiljer. Sammantaget har den första dagen varit mycket intressant, även om mycket rört sig utanför syftet med praktiken. I morgon kommer jag dock att vara mer inriktad på mina frågor, dels eftersom jag ger min presentation (som jag inser att jag måste titta igenom en gång till nu ikväll), och dels eftersom jag hoppas kunna fördjupa mig i litteraturen och i att konstruera mina fiktiva fall. Nu har jag jobb att göra! Jag skriver mer i morgon.

En dag i Ottawa

Idag hade jag en ledig dag här i Ottawa innan allt drar igång. Dagen inleddes med frukost med mycket personlig service – killen går och gör äggröra bara åt mig – och jag trivs. Ett riktigt mysigt och omtänksamt litet ställe med bara några få gäster för tillfället. Min tanke med dagen var att ta mig till Canadian Museum of Civilization vilket jag efter att ha googlat konstaterar ligger på gångavstånd. Nu blev det lite längre än jag trodde eftersom jag tog fel bro över Ottawa River, men det gav mig å andra sidan en trevlig promenad förbi regeringsbyggnaderna.

På samma gata finner man landets regeringsbyggnad, högsta domstolen, riksbanken och alla andra viktiga statsinstitutioner. Gatan kantas med banderoller för de olika provinserna.

Regeringsbyggnaderna speglar sig i de moderna bankhusen, och även om staden är avsevärt större än den verkade igår när det var mörkt så känns den koncentrerad och kompakt. Jag tar mig runt till nästa bro över floden där man kan välja en av två vägar: krig eller civilisation.

Jag valde civilisation, och kom efter en stund fram till museet. En stor del av det ägnades naturligtvis åt ursprungsbefolkningen, Nordamerikas konstant dåliga samvete. Mycket kanoter och totempålar således.

Av någon anledning har jag alltid haft svårt för att intressera mig för indiankultur, och inuitkultur är om möjligt ännu mindre intressant. Till min glädje får jag dock tillfället att se en tillfällig utställning med antika föremål från Afghanistan som räddats undan talibanernas förstörelse. Tyvärr fick man inte fota där inne, men jag fascinerades å det grövsta av hantverket, i elfenben, glas, guld och trä. Helt fantastiskt. Här kan man läsa om utställningen. På museets översta våning fanns en permanent utställning uppbyggd kring landets utveckling, från vikingarna fram till idag. Bra gjord och intressant. Sist besökte jag museets Imax-bio, där jag såg en helt ok film om de stora sjöarna.

Efter besöket på museet gick jag tillbaka till stadskärnan och åt snabbmat på en food court, som ett torg med små restauranger runt en stor yta med bord. Denna låg inuti ett traditionellt nordamerikanskt shoppingcenter i fyra plan. Därefter besökte jag en del andra butiker och köpte bland annat en tjusig Abbey Road-väska.

Sedan återvände jag en kort sväng till pensionatet innan jag gick tillbaka till shoppingcentret för att gå på bio. Där såg jag This is it, och som gammalt Michael Jackson-fan kan jag inte tycka annat än att den var mycket sevärd. Inte minst för att man inser att han var en fantastisk artist med en imponerande förmåga att sätta ihop och koordinera scenframträdanden. Danserna satt i detalj, man får se hur han pratar med musikerna, hur videoeffekter spelas in. Det skulle ha blivit en fantastisk serie konserter. Jag kan rekommendera alla som någonsin gillat en låt av honom att se filmen.

En bra dag, och någon jetlag har jag inte känt av alls den här gången. Den sov jag bort tror jag. Klockan är åtta nu och jag ska ta det lugnt och lägga mig i tid inför morgondagens arbete.

Att resa är att vänta

Långt dygn idag. Jag gick upp klockan fyra, iväg till flygplatsen och så ner till Amsterdam där jag fick vänta. Jag hade nästan fem timmar att slå ihjäl där, vilket jag gjorde mestadels med Amanda Jenssen, min nya älskling.

För jävlar vilken bra skiva hon har gjort! Kontrabasen, storbandskänslan, trettio-fyrtio-femtiotalsestetiken, den salta hesa rösten… Jag hade ingen aning. Men nu har jag, och jag måste ha hört den där skivan tio gånger idag. Jag har inte velat lyssna på något annat. Följande video slår an tonen:

På skivan har jag många favoriter, men de tre låtarna mot slutet slår det mesta: först Charlie, sedan Common Henry och så den underbart hesa Borderline. Och så gillar jag förstås The Rebounder med dess sköna gladpopsväng. Att jag ens lyssnade från början berodde på det här videoklippet, som jag kollade på eftersom det stod att hennes mobil ringde i mitten. Det var ju tur det, annars hade jag missat henne. Ett tag i alla fall.

Hursomhelst. Nu är jag i Kanada igen. Men i Ottawa, vilket är nytt för mig. Men fy vad trist det är att resa. Flygplatser är nog något av det värsta jag vet, nu när den första fascinationen över att resa har lagt sig. Efter några år med rätt mycket farande hit och dit står mig det mesta upp i halsen: väntetider, pytteförpackningar med mat och pulvergrädde, flygbolag som försöker få massproducerad snabbmat att framstå som delikatesser, plastiga leenden, för stora handbagage, säkerhetskontroller, trånga säten… Jag gillar att komma fram, men vägen dit börjar mer och mer bli en pina. Jag kommer nog stanna hemma mycket mer i framtiden…

Ottawa är en rätt mycket mindre stad än Montréal, och när jag vandrar runt en sväng på kvällen för att titta på halloweenfirarna så känns det nästan som en småstad med de låga tegelhusen. Jag bor på Gasthaus Switzerland Inn, ett mysigt litet bed&breakfast där jag till min glädje fann en vattenkokare och te, choklad och snabbkaffe på rummet.

Så en kopp choklad senare börjar jag till sist känna mig redo för sängen. I morgon ska jag utforska stan innan det är dags att börja göra lite nytta.

En dag på stan

Dagens agenda var att göra en intervju med en chef på Försäkringskassan, åka hem och jobba lite till och sedan åka till Norrköping och plocka upp tre bokhyllor jag köpt på Blocket. Innan intervjun hann jag slinka in på biblioteket där följande baksida på en Galagotidning fick mig på mycket gott humör.

För den som inte är bekant med originalbilden är det alltså omslaget till Nick Caves skiva The Boatman’s Call, och jag fick fundera två gånger innan jag insåg det roliga. Men då var det samtidigt så mycket roligare! På väg till Försäkringskassan går jag förbi en affär jag aldrig sett förut, där man kunde köpa rysk och polsk mat. Jag vet inte hur marknaden för sådan mat ser ut riktigt, men hade det inte varit så kallt hade jag kanske nappat på följande spännande erbjudande:

Mitt fördomsfulla jag funderar om det kan vara frusen vodka?

Efter intervjun gick jag förbi konstmuseet för första gången på länge, där de hade en utställning med Munchs grafik. Mycket trevligt.

För övrigt åker jag till Kanada på lördag morgon. Först landar jag i Montréal och tar därifrån bussen till Ottawa. Efter tre-fyra dagar tar jag sedan tåget vidare till Toronto tillsammans med min mentor. Det kommer garanterat att bloggas friskt därifrån, jag ser fram emot att komma iväg. Och när jag kommer hem är det bara att börja flytta! Jag har räknat ut att jag ska sova fem nätter till i min säng, sedan är det finito med samlivet och sängen är inte min längre. Vilket för närvarande känns mycket bra, jag vill starta på nytt nu.

Tog en vaccinspruta mot grisflunsan igår och har idag känt mig rätt tung i huvudet. Aftonbladet skriker på löpsedeln att vaccinet gör dig sjuk, men jag tror jag klarar mig bra. Om någon sitter och smittar på flyget så har i alla fall kroppen haft en liten chans att börja producera antikroppar. Jag kan inte säga att jag oroar mig för sjukdomen, men det vore olägligt just nu med tanke på mitt schema för de kommande veckorna. Efter det lugnar det ner sig betydligt, så då passar det bättre om jag nu skulle åka på det. Men nu ska jag väl slippa får jag tro.

För övrigt är Feist mycket bra. Avslappnande och skön lyssning för ett tungt huvud. Lyssna särskilt på låtarna The Park och The Water från skivan Reminder.

Morgonmix

Ipoden sköter sig bra som dj. Nu på morgonen lät jag den efter en stund blanda låtar efter eget behag, och den kom fram med följande sköna mix:

• Ray Charles: Swanee River Rock
• The Beatles: Do You Want to Know a Secret
• Johnny Cash: Cocaine Blues
• Metallica: Shoot Me Again
• Guns n’ Roses: Garden of Eden
• The Black Keys: Grown So Ugly
• Guns n’ Roses: Ain’t it Fun
• Dolly Parton: John Daniel
• Tindersticks: Another Night In
• Gillian Welch: Caleb Meyer
• Johnny Cash & June Carter: If I Were a Carpenter

Ok, Beatleslåten hör till det sämsta de gjort, men Gillian satt perfekt just där, liksom Metallica, Guns n’ Roses, Tindersticks, Black Keys… Jag gillar blandningsfunktionen. Den väljer mellan nästan 1800 låtar, och de flesta tycker jag ju är bra eftersom det är jag som lagt in dem. Den här morgonen förstod den visst att jag behövde en rockig mix med countrydoft och utflykter mot det mörka. Hade jag själv valt låtar hade jag förmodligen lyckats sämre, just idag åtminstone.

Heartlands, 2

Jag läser vidare i Nils Erik Forsgårds utmärkta bok Heartlands. Jag läser om hur de amerikanska städerna (många av dem åtminstone) är som spegelvända europeiska. Hur medelinkomsten bland dem som bor i förorterna är markant högre än bland dem i innerstaden, hur St. Louis befolkning minskat från över 800 000 till 350 000 medan den med förorterna inräknade landar på 2,5 miljoner. Den sociala misären finns mitt i staden, och utanför är det svårt att se var staden slutar och landsbygden börjar: gatorna tar aldrig slut och den ena orten följs av nästa, som i ett pärlband. Kyrkogårdarna är inte avskilda och omgärdade av murar som de ofta är i Europa; de ligger utslängda lite här och var, bredvid bensinstationer och Wal-Marts.

Riktigt intressant blir det när Forsgård skriver om den kristna högern och om kreationismen. Som i korthet handlar om att man hävdar att världen är för komplex för att ha skapats genom evolution, och att den måste skapats av en högre intelligens (Intelligent Design). Gud, med andra ord. Rörelsen har som bekant gjort sig hörd även i Sverige, om än marginaliserad, men i USA har den starka fästen. En inte oansenlig andel av amerikanerna tror att världen skapades för mindre än tiotusen år sedan. Forsgård besöker ett kreationistiskt museum och skriver:

Creation Museum kallas för ett upplevelsemuseum, och jag lär mig onekligen mycket nytt om världen efter syndafallet.

Jag lär mig att människor och dinosaurier en gång levde sida vid sida, och att människor och dinosaurier en gång också äntrade Noaks ark tillsammans.

Jag tänker då att det måste ha varit en mycket stor båt som den där gubben Noak byggde.

Creation Museum i Petersburg kan liknas vid ett fritagningsförsök, alltså vid ett försök att frita dinosaurierna och naturvetenskapen från den moderna evolutionslärans vinningar och omplantera dinosaurierna i en gammalbiblisk värld där det ju visserligen inte talades explicit om dinosaurier, men nog om någon form av drakar som levde på jorden för länge sedan.

Bokhandeln i Creation Musem heter således The Dragon’s World, och kaféet kallas för Noah’s House.

Dinosaurierna är en utmaning för varje bokstavstrogen uttolkare av bibeln.

Jag insåg nu ikväll att det är redan nästa vecka som jag åker till Kanada. Redan! Det går så fort, och sedan efter två veckors bortavaro ska jag omedelbart skaka av mig jetlagen och börja flytta. Mitt nya liv har ju i princip redan börjat! Idag har jag köpt mig ett tjusigt duschdraperi med gitarrer på, och så har jag börjat samla på mig lite tavlor och sådant. Jag har sett ut några affischer som jag med tiden tänkt beställa och rama in. Det rör på sig!