Skogsläsning

Åter befinner jag mig i dalaskogarna, där kontakten med omvärlden är ett mobilt bredband som knappt fungerar. Mobilen är bara att glömma. Med andra ord så läser jag. Det kan således betraktas som en positiv sidoeffekt av isoleringen: en chans att komma in i skönlitteraturen igen.

Jag läste ut Edmund Whites A Boy’s Own Story igår. Det tog avsevärt längre tid än vad jag hade förväntat mig, med tanke på att den var knappt tvåhundra sidor lång. Å andra sidan var den mycket poetiskt skriven, och därtill på engelska, vilket gjorde att jag nödgades läsa den långsamt för att inte poängen skulle gå mig förbi. I korta drag beskriver den en ung mans uppväxt i femtiotalets USA, och hur denne unge man kämpar med att bli klok på sina homosexuella böjelser. Det intressanta är hur tydligt hans självbild bygger på den samhälleliga synen på homosexualitet, där han själv är övertygad om att han har en sjukdom, och där han uppsöker vård för att göra något åt det. Vilket förstås inte fungerar. Särskilt som psykoanalytikern verkade mera intresserad av att berätta om sina egna problem. Sammantaget tycker jag att boken är en vacker, slingrande och intresseväckande historia, och jag skulle gärna se att den översattes till svenska av någon med förmågan att hantera det stundtals måleriska språkbruk White använder.

Nu i morse läste jag Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Svart som silver. Öijer är i mitt tycke för det mesta mycket läsvärd, mycket konkret och alltid tänkvärd. Även om dikterna om förnedringsteve känns en smula klichéartade. Av de hundra sidorna fäster jag mig särskilt vid en av de inledande dikterna, “Tätt intill”, där han skriver:

dom viktiga åren

och hela mitt förflutna

verkar så avlägset

men ligger ändå nära tätt intill

håller armen om mig när jag sover

och får allt tungt och värdelöst

att släppa taget

lossa sitt grepp om mig

en natt som den här är jag fri

fri att tänka mig hur långt bort som helst

och varför ljuga

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

hållit den länge i handen

och lärt mig använda den

lärt mig till slut vad allt går ut på

Jag tycker också om följande rader: det enda jag kunde vara säker på / var att fotspåren jag följde / plötsligt skulle upphöra i sanden framför mig / som om någon skingrat sig själv / och förvandlats till vind / kvar fanns bara det viktiga / det som allt bygger på / det du inte kan se med din blick / inte röra vid med din hand.

Nu läser jag Obamas första bok, Min far hade en dröm. Någon skrev om den att det kändes som att USA nu fått sin första tänkande president. Det är förstås orättvist, fler har tänkt innan honom. Men jag kan instämma redan efter att bara ha läst förordet att han har mycket att säga och mycket innanför pannbenet. Min positiva känsla av honom kvarstår.

Nålen i höstacken

Jag har alltid tyckt att Eskobar är ett för jävla menlöst band. Det tycker jag fortfarande. Men de senaste dagarna har jag lyssnat på Someone New mycket. Det är en bra text, med bra anknytning till verkligheten.

För övrigt är det skitvarmt, men jag är glad ändå. Bloggande, å sin sida, känns rätt meningslöst för stunden.

Semester, i princip

Nu har jag varit hemma i en vecka och hunnit färdigställa hemuppgiften från Kanada, skickat iväg en artikel och fixat och donat, så nu har jag i princip semester om ingenting dyker upp. S stretar på, och jag är med barnen och Hank Williams. Jag köpte en biografi om honom innan jag åkte från Montréal, och den har jag sedan dess ägnat mig åt. Och jag var således nästintill tvungen att kolla upp hans låtar. Flera av dem har jag förstås hört, men eftersom de är så gamla och med så gammaldags ljudkvalitet så har det funnits ett visst motstånd till att verkligen lyssna på dem. Soundet har fått mig att tänka att de är lite gammaldags töntiga, men när man läser och får en kontext till dem så inser man snart att de har ett väldigt stort värde, som sånger betraktat. De utgör verkligen grunden för hela den amerikanska musiktradition som fortfarande utvecklas, åt bättre eller sämre riktningar. Hans texter är raka och ärliga och hans tilltal är likaledes rättframt. Jag lyssnar uppmärksamt. Till och med på hans ylanden och joddlanden, som i Long Gone Lonesome Blues.

Jag spelar I Saw the Light på mandolinen, som smälter fint ihop med June Carters Will the Circle be Unbroken. Jag ser fram emot att spela ihop med bandet igen, även om det har semester ett tag. Det finns emellertid vissa planer för en kväll med skrivande och inspelning med Wolverine Road, dvs. jag och Thomas. Jag hoppas det blir av, och hyfsat snart.

Under Kanadavistelsen läste jag mestadels vetenskapliga artiklar, men jag hade med en novellsamling av Murakami: The Elephant Vanishes. Det var ett bra val, då jag fortfarande känner mig för ofokuserad för att återuppta min relation till skönlitteratur. Jag märkte att jag rastlöst satt och skruvade på mig under de första sidorna varje gång jag läste i boken, men eftersom han är så bra så fångade han mig snart, och jag sjönk in i det välbekanta “bara en till”. Dock var resan intensiv, så boken är fortfarande inte utläst. Och nu kom Hank-biografin emellan.

Jag lovade visst barnen att bygga en rymdraket idag. A hävdar dock bestämt att den ska ha tre våningar och rymma hela familjen, vilket jag försöker avstyra. Jag tänkte mig något litet, åt mjukdjur eller så. Vi får väl se. För stunden är de djupt involverade i en annan lek, så då tänker jag inte lägga mig i.

Sista stunderna i Montréal

Sista heldagen i stan, och jag, Åsa och Dörte ägnade för- och tidig eftermiddag åt att vandra runt nere i centrum för att kolla lite bokaffärer och annat. Jag köpte ett par böcker och Hank III:s nya som äntligen kommit in. Sedan käkade vi lunch på en bra restaurang med väldigt stora portioner.

Åsa och Dörte.

Jag åt en rejäl pizza, eller tre fjärdedelar av den rättare sagt. Resten bad jag att få med mig, varpå jag fick återstoden inplastad. Det blir lunch i morgon det.

Christian med den stora goda pizzan.

Jag var faktiskt så mätt att jag inte behövt äta just något mer på hela dagen. Jag hade tänkt äta resten nu ikväll, men det kom liksom aldrig någon hunger.

Efter lunchen gick jag och Dörte upp på Mont Royal som jag dittills faktiskt inte besökt alls i år. Det är fortfarande (!) en magnifik utsikt över staden där uppifrån. Jag gillar Montréal mer och mer, särskilt området uppe på platån runt St. Laurent.

Uppe på berget finns också ett stort kors som om kvällarna och nätterna är belyst, och vi tog oss dit. Så här nära ser det en aning fientligt ut med de stora gallren.

På vägen ner såg vi den här figuren, en jordekorre tror jag väl att det är.

Och så korset, nerifrån stan. Efter promenaden gick vi alla tre upp till en av Åsas gamla vänner som nyligen flyttat hit, och vi tillbringade kvällen med henne och hennes snubbe. En bra avslutning på två intensiva veckor. I morgon ska vi väl strosa runt tills det är dags att ge sig ut till flygplatsen. Jag hoppas att timmarna går fort.

Fringe 2009

Nu när allt arbete äntligen är avklarat startade lämpligt nog en festival här i stan som gör att det blir lite lättare att fördriva tiden tills jag ska flyga hem igen. Festivalen, Fringe 2009, har sitt nav i en av stadens minsta parker där man av någon anledning bestämt sig för att förlägga gratisscenen, öltält och liknande. Där uppträdde ikväll två band, Lake of Stew samt United Steel Workers of Montreal.

Lake of Stew.

Olyckligtvis råkade jag radera videoklippet med detta band, när de sjöng mycket vackert i stämmor. Den i bandet jag dock var mest imponerad av (som tyvärr inte syns på bilden) var basisten. Hon spelade nämligen på något slags hembygge, en metallbalja försedd med en lång pinne och ett snöre. Och hon kontrollerade den där tingesten helt felfritt: jag hörde inte en enda sur ton. Man behöver således ingen kontrabas för att spela bas.

Sedan var det dags för stålarbetarna, och det var andra gången jag såg dem den här veckan. De är verkligen ett riktigt bra liveband!

Felicity Hamer med sitt vackra dragspel. Jag vill ha!

Det var rätt mycket folk och många barn som dansade och hade roligt. Bra stämning, helt enkelt. I videoklippet nedan har gitarristen Gus just haft av en sträng, vilket han tydligen nästan alltid gör på första låten. Sedan blev det en till trasig sträng, och sedan en till. Och mandolinspelaren i Lake of Stew lyckades ha av två strängar. Hur gör de?

Middag i Longueuil

Idag började vi dagen med att presentera de grupparbeten vi förberett under våren, för att sedan ägna resten av dagen åt kvantitativa metoder, mer kvantitativa metoder, och så lite mer kvantitativa metoder på det. Efter att ha genomlidit detta är jag nu glad att det bara är en dag kvar i skolbänken.

Efter dagens pass blev jag hämtad av Karyn och hennes pappa, Armand, för en hemlagad middag hemma hos dem i Longueuil. Det var riktigt kul att få träffa en drygt sextioårig Quebecseparatist som därtill talade i princip felfri engelska. Vi diskuterade historia, politik, genus och musik i en enda röra över ratatoille med couscous och vin. Därefter fortsatte jag mina svensklektioner med Karyn, och jag tycker att det går bättre och bättre. Det som förvånade mig storligen var att de blev imponerade när de bad mig att läsa franska, med tanke på att jag deklarerat att jag inte kan uttala det överhuvudtaget. Enligt dem skulle åtminstone 98 procent av alla fransktalande förstå mig, och de sade till och med att min accent inte var särskilt märkbar. Bortsett från att jag talade otroligt långsamt och inte förstod särskilt mycket av vad jag sade, förstås… Det kanske finns hopp om att jag en dag kan lära mig det där förbannade språket i alla fall.

Nu är klockan strax tio och jag tänker gå och lägga mig. En dag kvar med jobb, sedan en och en halv dag ledigt, sedan flygresa (måste lyckas somna i år), och sedan SVERIGE! Jag saknar familjen, hunden, språket, bandet, maten… Det ska bli skönt att komma hem. God natt.

Live Music!

Jag tänkte att jag kunde dela med mig av ett par av mina inspelningar från konsertkvällen. Ibland saknar man en videokamera, får jag väl medge. Men men, bättre än ingenting!

Helkväll på Le Divan Orange

Jag trodde inte jag skulle komma iväg till konserten igår, men till sist insåg jag att jag skulle ångra mig om jag inte gick dit. Jag skulle ha kunnat ägna kvällen åt ingenting, men nu tog jag mig alltså i kragen och gick ut. Le Divan Orange ligger ungefär femton minuters promenadväg från hotellet, så det var ju inte någon särskilt lång promenad. Och jag är glad att jag tog den.

Kvällen började med ett jazzband från Calgary som jag tyvärr inte minns namnet på. De var väl ok, jag gillade hur sångerskan spelade trumpet utan trumpet. Därefter var det dags för The United Steel Workers of Montreal, som var anledningen till att jag gick dit. Och de levererade verkligen. De är ett fruktansvärt bra liveband, utan trummor men med ett sjuhelvetes sväng. Fyra av de sex medlemmarna sjunger dessutom, på olika låtar, och de olika rösterna ger dem en bra bredd i soundet. Jag gillar särskilt när den store raspige mannen, Gern f, sjunger tillsammans med den enda kvinnan i bandet, Felicity Hamer.

The United Steel Workers of Montreal.

För den som vill bli övertygad om deras egenskaper som liveband kan jag tipsa om ett par youtubeklipp: For Love and Your Mother’s Sake, Shot Tower.

Efter stålarbetarna var det dags för vad som tydligen var kvällens huvudattraktion: The Agnostic Mountain Gospel Choir, som jag aldrig hört talas om. Av namnet hade jag gissat på typ någon inuitkör eller nåt i den stilen, men det kunde inte vara mer fel. Jag började undra när någon började montera upp det märkligaste trumset jag någonsin sett, med något som liknade militärhjälmar som cymbaler och en virveltrumma stor som ett traktordäck. Döm sedan av min förvåning när bandet börjar spela och visar sig vara ett otroligt tungt bluesband, med dragning åt bluegrasshållet. Repetitivt, svängigt, raspigt och hest. Mycket mycket tilltalande, med andra ord. Jag köpte deras senaste skiva som jag ännu inte hunnit lyssna på, men det har jag den här kvällen till. Ikväll ska jag nämligen inte gå ut alls.

The Agnostic Mountain Gospel Choir

Klockan var ett när jag gick därifrån, och då hade de fortfarande inte slutat spela. Jag insåg dock att jag var tvungen att sova, så det fick bli ett avbräck i förtid den här kvällen. Knappt fem timmars sömn senare var det ju dags för ännu en dag med föreläsningar och grupparbeten.

Nu är det bara två dagar kvar på sommarens kurs, sedan är jag ledig på fredag och lördag, och söndag förmiddag landar jag i Sverige igen. Jag ser ett slut på de här veckorna nu, och det känns skönt. På torsdag kväll hoppas jag dock på att få se United Steel Workers igen, eftersom de spelar gratis på en festival rätt nära hotellet.

Egentid?

Jag lyssnar på Schubert och tittar på bilder på familjen tagna med datorns webbkamera. Jag drabbas av en sällsam känsla. Fastnar för denna bild, och ser på den, länge:

En sådan här kväll, när jag hade tänkt gå på konsert men inte har någon lust när alla är upptagna med annat, när jag sitter för mig själv och rastlöst försöker få tiden att gå, ja, då saknar jag verkligen min vackra underbara fru. Det har gått nio dagar nu. Sex dagar kvar. Sedan möts vi igen, min älskade.

Helgaktiviteter

Igår kväll gick jag och Åsa till kvartersbion här i närheten, där vi såg filmen The Limits of Control. Det var verkligen en upplevelse. Filmen har ett väldigt långsamt tempo, så om jag skulle kollat på den hemma på teven hade jag förmodligen somnat. (Det har för övrigt hänt rätt ofta den senaste tiden, jag tror det beror mer på mig än på filmerna.) Nu hängde jag dock med, och även om dramaturgin inte direkt var tydlig så blev filmen mer och mer engagerande, och den är dessutom riktigt snyggt filmad. En av filmens slogans är A professional is never distracted, but every man has his limits, vilket jag tror är en rätt bra utgångspunkt för tolkningar av dess budskap. Det är dock ingenting jag ger mig på här. En av de stora behållningarna var för övrigt musiken i filmen, som var mycket meditativ, pompös och suggestiv, om vartannat. Blandat med flamencogitarr och kraftfulla spanska röster. Jag ska försöka få tag i soundtracket.

Idag samlades ett gäng för en picknick ute på Île Sainte-Hélène, en till största del konstgjord ö som anlades inför världsutställningen på sextiotalet. Från ön får man en fin utsikt över stadens skyline.

Moniek och jag.

I parken fanns det en del djurliv, exempelvis riktigt rejäla paddor som jag tyvärr inte såg, men de lät mer som kor än vad jag skulle förvänta mig från en padda. Jag såg också några rödvingade koltrastar, som i enlighet med nordamerikansk uppfinninsrikedom kallas red-winged blackbird. Efter picknicken skingrades vi, och jag och Dörte begav oss till stadskärnan för att hitta en utställning vi sett reklam för i metron. På vägen dit gick vi förbi ett offentligt konstverk med titeln The Illuminated Crowd, som bar vissa likheter med Vigelands skulpturer i Oslo. Jag tog en hel drös bilder på de många olika figurerna.

Vi passerade dessutom ännu ett mycket snyggt målat hus:

Och så ramlade vi på Hard Rock Café som jag var tvungen att gå in i. Det som är roligt med det stället är att varje stad har sin unika utställning av saker som artister donerat. Här kunde jag bland annat beskåda ett trumset från Matt Sorum i Guns n’ Roses, Paul Stanleys gitarr och en massa annat. Det är ju sådant där som jag går igång på.

Utställningen vi ville se handlade om John Lennon och Yoko Ono med anledning av att det är fyrtio år sedan de gjorde sina fredsdemonstrationer, bland annat här i Montréal.

Det var en riktigt bra utställning, och det gjorde ju inte saken sämre att den var i stadens fina och rätt stora konstmuseum som har gratis inträde till alla utställningar. Vi tillbringade säkert ett par timmar därinne.

Utställningen lyckades på ett bra sätt kontextualisera den period den handlade om, och budskapet som skapades för fyrtio år sedan gick via denna utställning oförminskat fram även idag. De sista rummen i utställningen ägnades åt Yoko Onos senare och nutida verk med fredstema. I det sista rummet fanns ett antal träd i vilka besökarna kunde hänga upp lappar med sina önskningar och budskap.

Det har varit en bra, underhållande och avkopplande helg, och det är nästan som att man glömt bort att man är här för att jobba. Men i morgon är det dags igen, att med nya krafter ta tag i den sista veckan. Tiden går så fort! Tills dess: au revoir!

Time off

Igår var sista jobbdagen för veckan, som avslutades med en helt otroligt positiv utvärdering av mina insatser hittills. Sedan var det middag på en restaurang ute i Longueuil, och det var riktigt trevligt. Det känns som att hela det här gänget med studenter och mentorer kommer väldigt bra överens, det är hela tiden väldigt bra stämning.

Jag och Vivian diskuterar brasiliansk jordreform under middagen. Jag vet inte riktigt vem som hittade min kamera och tog bilden.

Medan jag skriver detta har jag CMT – Country Music Television – på i bakgrunden, och det är en så rolig kanal. Musiken är för det mesta skitdålig, det är den mest utslätade radiovänliga mainstreamcountry man kan tänka sig, men jag tror att den representerar precis de rådande värderingar i Nashville, även om detta är den kanadensiska syskonkanalen. Om man är kille är det bara att ta på sig en cowboyhatt, en skjorta, cowboyboots och en Fender Telecaster, så är man home free. Skriv en låt med samma text och musik som alla andra, filma lite trånande tjejer, och så är det klart. Om du är tjej så bör du se till att ha långt och blankt hår med fina stora vågor eller lockar, gärna hellång klänning, rätt mycket smink och en sammetslen röst. Om du sticker ut en millimeter från dessa ideal får du inte vara med. Då är du alt-country, och det finns inte på teve. Det är med andra ord inte så svårt att hamna i alt-country-facket.

Idag har avslappning varit ledordet. En lugn morgon, sedan har jag och Åsa promenerat runt i kvarteren runt St. Laurent och St. Denis, vilket är riktigt mysiga kvarter. Vi ramlade dessutom på Marc, en av mentorerna, som tydligen bor där omkring. Jag har handlat lite trevliga grejor till mig själv och till dem därhemma, annars har vi mest strövat omkring. Jag har exempelvis fotat lite fler hus.

Så här ser många hus ut i Montréal: helt fallfärdiga, med elledningarna hängandes utanför fönstren. Det finns riktigt tydliga kontraster bara från det ena huset till det andra. Målade fasader verkar ibland fungera som ett sätt att rusta upp den yttre miljön, som det här, där ett kollektiv verkar husera:

Framför huset syns ett ställ med stadscyklar som vem som helst kan använda mot en avgift. Det här huset är nog mitt favorithus ändå, när det kommer till målade fasader:

Det syns sådär på bilden, men jag gillar hur slingorna från hennes hår fortsätter på andra sidan hörnet.

Det här var kanske mer roligt än vackert…

Sedan hamnade vi i en rätt stor park där många verkar tillbringa helgerna med sina hundar och vänner. Det finns en hel del sådana oaser lite här och där, vilket gör staden ganska angenäm om man vill ha lite grönska och vatten.

Nu har jag käkat en ostpirog jag köpte nere på snabbköpet och ska nu bara ta det lugnt och läsa lite. Jag och Åsa tänkte käka något framåt kvällen, men det är ungefär allt jag tänkt mig för resten av dagen. Det är skönt att få koppla av lite.

The sunny side of Montréal

Det är nu redan torsdag kväll, så tiden går fort här när man är upptagen hela tiden. För det är jag. Igår hade vi två seminarier och en drös föreläsningar, bland annat med en man, François Champagne, som med ett rejält skägg, yvigt hår och stora intensiva ögon skulle kunnat skrämma livet ur vilken treåring som helst. Han visade sig dock vara både trevlig och vältalig, och jag uppskattade hans föreläsning. På kvällen igår var det en middag med Michael Feuerstein, redaktör på den tidskrift som publicerade min artikel nu häromdagen. Vi hade trevligt, jag och Åsa satt och snackade med programdirektören, Patrick Loisel, större delen av tiden. God italiensk mat, gott vin och en bra kväll.

Idag har vi haft föreläsningar hela dagen. Förmiddagen med Marc Corbière var riktigt intressant och handlade om återgång i arbete för folk med mentala sjukdomar. Eftermiddagen fokuserade på personer med muskuloskeletala sjukdomar, och det var tyvärr lite för snävt inriktat för att få igång mig, även om jag tyckte att föreläsaren, Glenn Pransky, var bra.

Efter dagens föreläsningar hade jag stämt möte med den svenskstuderande expediten från HMV, Karyn, för att hon skulle få guida mig runt i Montréals vackrare delar. Jag har tyckt att staden är rätt ful med sina slitna fasader och bruntråkiga hus, så det var kul att få se en annan sida av den. Vi kollade in hamnen och de äldre delarna av staden, och där var det faktiskt riktigt fint att vandra omkring.

Dessutom gillar jag att det finns så många handmålade fasader i staden, vilket är ett bra sätt att liva upp de annars ganska fula husen. Man ser den här typen av målningar lite här och där, vissa är riktigt läckra, medan andra åtminstone gör husen lite mer färgglada.

Just det här huset var väl någonstans däremellan: inte tokvackert, men helt klart bättre än innan. Hursomhelst, det märks att man får en annan kännedom om staden när man blir guidad av en infödd. Att infödingen sedan är tokig i en massa svenska obskyra metalband är ju bara en rolig bonus…

I morgon är det fredag och veckans sista arbetsdag. Den avslutas med en middag ute i Longueuil, och sedan har jag två lediga dagar som jag inte vet vad jag ska göra med riktigt. Vi får se.

Måndag-tisdag

Fortfarande problem med uppkopplingen här på hotellet, så jag kom inte åt nätet igår mer än en snabbkoll av mailen ute på universitetet.

Måndagen bestod i princip av att Patrick Loisel höll låda om work disability prevention och vikten av att arbeta transdisciplinärt. Efter en hel dag av det var jag så trött att jag var tvungen att vila mig säkert en och en halv timme innan jag orkade göra något mer. Sedan jobbade jag i alla fall lite på min seminariepresentation som jag skulle ha på tisdagen.

Tisdagen började just med den presentationen, och jag måste säga att jag blev glatt överraskad att den gick så bra. Jag stakade mig inte ett dugg under mitt tal, och alla verkade tycka att det var väldigt intressant. Frågorna jag fick var högst relevanta, och jag tror att jag besvarade dem på ett bra sätt. Det kändes som en perfekt början på de här veckorna att få ha sitt eget seminarium och klara det så pass bra. Mentorerna verkade helnöjda, så nu kan jag avslappnat lyssna på de andras och veta att jag gjort bra ifrån mig.

Resten av dagen var temat skillnader i olika länders lagsystem, med Katherine Lippel som lärare. Hon är min mentor för min praktik jag ska göra i höst, så vi ägnade lunchen åt att planera lite inför det. Jag hade ursprungligen planerat att åka till Ottawa i november för att direkt därefter åka till en konferens i Toronto. Nu har den konferensen tyvärr blivit inställd, men eftersom Katherine ändå ska till Toronto för en del möten så ska jag följa med dit och medverka vid de mötena. Dessutom ska jag försöka arrangera så att jag kan komma till någon av de andra mentorerna som finns i Toronto för att få chansen att diskutera mina forskningsfrågor med fler personer som kan ge mig intressanta infallsvinklar. Jag ska diskutera saken med Ellen MacEachen som kommer nästa vecka.

Nu är klockan kvart över sex på morgonen och jag är hungrig. Igår hann vi inte äta frukost på hotellet eftersom de av någon anledning senarelagt restaurangens öppettider. Jag har dock bröd och juice på rummet, så jag ska stoppa i mig något innan jag beger mig till Longueuil.

Just det, ett litet roligt sammanträffande. Jag var inne på HMV:s stora skivaffär för att leta efter Hank III:s nya skiva (som tyvärr inte fanns inne), då jag träffade på en expedit där som studerade svenska. Hon skulle dessutom åka till Sverige i sommar, såväl till Visby, Stockholm som Norrköping! Och en stund efteråt, när jag kollade in en riktigt bra begagnataffär för skivor och böcker (Cheap Thrills), var det en snubbe som köpte Entombeds debutplatta på vinyl, så jag var tvungen att påpeka att jag tyckte det var kul att han lyssnade på svensk death metal. Ibland känns det ju faktiskt som att man lever i ett attraktivt land…

Nu är det dags för frukost.

Söndag

Det har varit problem med nätuppkopplingen på hotellet, därav den fördröjda rapporten här.

Söndagen inleddes med sol som snart gick över i småskurar, och sedan blev det riktigt soligt igen, om än blåsigt. Efter frukosten ägnade jag mig åt lite arbete på min presentation jag ska göra på tisdag, samt lite artikelläsning. Så här ser för övrigt mitt rum ut:

På bilden syns en av mina två (!) queen-size-sängar. Och så utsikten då, som utlovat:

Inte så upphetsande kanske. Den är bättre om jag vrider huvudet en smula åt höger:

Vid tolvtiden samlades jag, Åsa, Dörte och Maurice för lunch. Vi gick mot Boulevard St. Laurent där vi först hamnade på någon ganska köttig restaurang som vi därför struntade i, för att sedan äta på ett lite mer allsidigt ställe. Det blev vegetarisk focaccia med pommes frites och caesarsallad för min del, vilket jag blev mycket nöjd med.

Åsa och Maurice.

Efter lunch återvände Dörte och Maurice till hotellet för mera arbete, medan jag och Åsa promenerade vidare på St. Laurent.

Den gatan är för övrigt riktigt trevlig med sina många fina butiker med allt från femtiotalskitsch till indiskt hantverk. Det roliga med femtiotalsbutiken, Kitsch ’n’ Swell, är att den verkar vara en träffpunkt för Montréals rockabillyfolk, vilka jag såg en dokumentär om nyligen. Expediten i affären var som hämtad ur femtiotalet med tidstypiska glasögon, klänning, smink och frisyr. Jag skulle ha kunnat spendera mycket pengar där om jag haft några.

När jag sedan letade efter ett paraply i en skräpaffär fann jag oväntat den slags elkontaktsadapter jag behövde för bara en dollar. På samma gata fann vi också en kooperativt driven vegetarisk klubb, Le Divan Orange, som jag tänkt besöka nästa måndag när ett band jag vill se spelar där. Kort sagt, området runt St. Laurent känns som mina kvarter.

Efter promenaden gick vi hem och svor lite över uppkopplingen som slutat fungera, för att sedan ta oss till Brenda som bjudit in till middag. Vi blev tio personer till sist, och det kändes som en bra början på veckan som kommer. Brenda hade lovat mig att bjuda på caipirinha, så vi gjorde dem tillsammans med gott resultat. En stund senare kom Vivian från Brasilien som därmed besitter vissa specialkunskaper om den drinken, så då fick vi stifta bekantskap med några varianter till.

Här muddlar jag lime och socker till kvällens första caipirinhas. Åsa är beredd med en flaska cachaça.

Ett gruppfoto blev slutligen på sin plats innan vi skingrades, och fotografen hamnade förstås överst.

Idag är det arbete och åter arbete som gäller. Nu känns det som att jag är beredd att gå igång på riktigt efter att jag har bekämpat jetlaggen och haft lite trevligt.

Framme i Montréal

Så där, resan gick bra och jag är framme. Kroppen tycker nu att det är mitt i natten, och jag försöker övertyga den om att klockan bara är halv åtta på kvällen. Det går sådär, jag känner hur tröttheten snart kommer att klubba ner mig i sängen. Det märks i alla fall att jag har utvecklat en viss resvana, eftersom jag inte alls känner mig sådär hönsig som jag gjorde förra året. Och det känns verkligen som att förra året var förra veckan, det var så bekant allting. Allt från flygvärdarna och flygplatserna till taxiresan och promenaden till snabbköpet. Rummet är mer eller mindre identiskt som det jag hade sist, med den ena skillnaden att utsikten är sämre. Den är mot en ful bakgård och därför inget att tala om alls. (Och just som jag skriver det reser jag mig och tittar ut, och möts av vackert solsken på en del faktiskt ganska fina hus, och dessutom folks privata balkonger. Det kanske är rätt bra ändå. Jag lägger upp en bild med tiden.)

I morgon är vi lediga och ska bara promenera runt på stan, för att sedan käka mat med vänner på kvällen. Sedan är det måndag, och då är det full fart på en gång. Nu ska jag försöka se på teve en stund utan att somna. Apropå teve såg jag två filmer på flyget på den personliga lilla pytteskärmen. Dels The Visitor och dels Burn After Reading, båda med Richard Jenkins, men helt olika filmer. Den första om en professor som hittar ett inneboende par i sin lägenhet och utvecklar en relation till dem. Den andra en Cohen-film som inte riktigt låter sig beskrivas. De var bra båda två, således, men på helt olika premisser. Den första på grund av dess tema och dramatik, den andra på grund av vansinnigheten.

Jag på Schiphol.

God natt från Nordamerika!