Idag började jag dagen med att ta mig till det flådiga hotellet Sutton Place, där konferensen jag skulle vara med på ägde rum. Jag satt med på de första två sessionerna, den ena om trakasserier på arbetsplatser och den andra om stress. Det var intressant, om än inte riktigt mitt område. På Katherines inrådan skippade jag resten av konferensdagen, som handlade om helt andra saker, asbest till exempel. Istället tog jag en promenad på stan, och gick bland annat förbi Ontarios Art College, som huserar i den här märkliga skapelsen:
Jag åt lunch på den food court som Åsa tipsat mig om, som (antar jag) eftersom den ligger bredvid konstskolan hade många bra vegetariska alternativ. Överhuvudtaget kryllar stan av bra vegetariska alternativ, det går verkligen ingen nöd på mig, om det inte vore för att jag generellt är för snål för att köpa bra mat. Det blir mest snabb och billig mat, men två veckor ska jag väl klara med en sådan livsstil. Jag blandar med en mer ordentlig måltid sådär varannan eller var tredje dag…
Efter lunch gick jag tillbaka till mitt pensionat. Personalen är genomtrevlig och jag gillar verkligen stället. Det var i och för sig svinkallt på rummet igår kväll, men när jag påpekade det idag så fick jag en liten bärbar värmestation. Jag har inte behövt koppla in den än dock, det är varmare idag tycker jag.
Jag ägnade ett par timmar åt att fördjupa mig i den svenska arbetsskadeförsäkringen och hur den förhåller sig till rehabkedjan. Det tycks som att den, eftersom den inte förändrats, skulle få ett dramatiskt ökat intresse, då folk borde söka för arbetsskada oftare när de inte är berättigade till sjukpenning lika länge. Med konstaterad arbetsskada kan man nämligen få sjukpenning utan bortre tidsgräns, och arbetsförmågan bedöms inte heller efter samma kriterier. Alltså borde vi, om människor lär sig sina rättigheter, se en ökad mängd ansökningar om arbetsskadesjukpenning, och vi får då alltmer en diskussion som liknar den i Kanada, där frågan huruvida en skada eller sjukdom är arbetsrelaterad eller inte blir direkt avgörande för rätten till ersättning. Eller i det svenska fallet, rätten till längre och mer generös ersättning. Allt detta var saker jag inte hade mycket aning om alls och som jag nu inser kan vara mycket viktigt att ta i beaktande framöver i takt med att regeländringarna får effekt.
Efter att ha ägnat mig åt detta och åt att läsa lite mer om Kanada så kändes huvudet fullt, och jag gick ut. Snart fann jag mig promenerandes mot CN Tower, så jag tog helt sonika beslutet att göra det besöket redan nu istället för i helgen som jag hade tänkt.
Trots sina många meter känns inte tornet så fasligt högt när man står på marken. Jag tycker till exempel att Eiffeltornet kändes högre när jag var i Paris, men det är å sin sida mycket större vid basen, och dessutom är omgivningen mer öppen och inte full av skyskrapor, som i Toronto. Hursomhelst, 23 dollar senare befann jag mig i hissen upp till utsiktsplatsen. 58 sekunder tar det att åka upp, och väl där har man en mycket tjusig utsikt, det får jag medge. Man ser hela staden (som är STOR, mycket större än de kvarter i downtown som jag börjar kunna) och långt ut över Lake Ontario. Man kan åka upp 33 våningar till om man betalar för det, men det tyckte jag kändes rätt onödigt.
Skymning över Toronto, från ovan.
Från utsiktsplatsen tar man sedan en trappa ner till en annan våning där de har anordnat ett glasgolv, där man kan se drygt 300 meter rakt ner. Tyvärr var det inte någon särskilt stor yta, jag hade nog tänkt mig något maffigare, men ok. Svindlande är det, och det kändes av någon idiotisk anledning bättre att sitta än att stå på golvet. Som om det skulle göra någon skillnad.
Bilden togs alltså sittande.
Vid bra väder kan man sedan om man vill gå ut på utomhusbalkongen. Olyckligtvis ansågs vädret inte tillräckligt bra, så det nöjet fick jag inte. Dock kan man se tornets belysning inifrån.
Stranden till Lake Ontario, i röd CN Tower-belysning
Hissen nedåt kliver man sedan ur, genomtänkt nog, rakt in i souvenirbutiken. Där undvek jag graciöst alla plasttorn och mjukisälgar och tog mig istället ut och kände mig nöjd med mitt besök, trots att jag nog får tycka att det var dyrt. Men så är det väl. Turistandet avklarat.
Sedan gick jag upp mot en gata där jag på någon karta sett en notering om världens största bokhandel. Den hittade jag aldrig, men jag insåg att jag hittat Torontos största shoppingdistrikt. Dels Eaton Centre, en kedja med gallerior som jag nu besökt i tre kanadensiska städer, och dels allt annat man kan tänka sig. Utanför en biograf delade de ut gratiströjor för att göra reklam för någon ny film, så nu har jag en svart t-shirt med texten I am the experiment, tack för det. Mitt bland alla flashiga och pråliga affärer hörde jag sedan något oväntat, nämligen brutal black metal. Inklämd mellan helt andra affärer låg en smal liten ingång till en källare där det såldes allehanda metaltröjor, affischer, väskor, det mesta. Jag köpte inget, men det var kul att se att något sådant finns på ett ställe som det.
Jag köpte dock ett par skor inne i Eaton Centre, eftersom jag 1. är trött på de gamla, 2. de gamla stinker och 3. de gamla sakta men säkert börjar vittra sönder inifrån. Det blev slutligen ett par rätt enkla svarta bootsliknande skor, som det var rea på. De gick väl på runt 450 svenska kronor. Jag kikade först på ett par riktigt tjusiga dojor som låg på runt 650-700, men när jag provade dem insåg jag att de skulle förstöra mina stackars tår på några dagar, så de fick vara kvar.
Skorna tog jag på mig direkt och traskade sedan tillbaka upp till Sutton Place där jag skulle möta Katherine och Larry, en facklig representant från British Columbia. Vi gick till en trevlig liten restaurang med mat från medelhavet och mellanöstern, där jag åt en grönsaksgryta med couscous som smakade bra. Riktig mat! Nu klarar jag mig på snabbmat hela helgen, med andra ord. Under middagen fick jag höra mycket om asbest, som visar sig vara en mycket känslig politisk fråga i Kanada. Quebec är nämligen en stor producent av asbest, och det är fortfarande tillåtet att använda det, och därtill är det en stor exportvara till andra länder där det fortfarande är tillåtet. Trots kunskaper om hur giftigt det är, och trots att det är förbjudet i Europa så är det ingen som vågar arbeta för att det ska förbjudas, förutom vissa fackliga representanter. Däribland Larry, som var mycket engagerad i denna fråga. Jag fick i och med detta en del inblickar i den kanadensiska politiken.
Nu är klockan för en gångs skull rätt mycket, jag har anpassat mig till tidszonen fullt ut nu. Annars har jag somnat tidigt och vaknat tidigt, men det verkar som att den cykeln är bruten. Nu är det dock dags att krypa till kojs för att vara beredd på morgondagen som jag tror blir intressant. Då är det en fortsatt konferens på samma ställe som berör mer den forskning jag håller på med.
