Baldwin Village Inn, my place in Toronto
Idag var min lediga dag, och jag hade tänkt mig att börja den med ett besök på konstmuseet. Min värd, Roger, tyckte dock bestämt att jag borde kolla in Kensington Market som ligger några kvarter härifrån. Jag tog därför omvägen förbi där på vägen mot museet, och även om det mesta var stängt (eftersom det var morgon) inser jag att det är ett område där man kan hitta de mest intressanta och märkliga saker. Butik efter butik med skräp, skatter och grönsaker om varandra. Jag kanske går dit vid en annan tidpunkt, även om jag nu aktar mig för att handla, både av ekonomiska och viktmässiga skäl. Jag vill inte åka på övervikt på hemflyget.
Street art
Efter Kensingtonrundan var klockan nästan tio, så jag satte mig för att vänta utan för entrén på AGO, Art Gallery of Ontario. Jag läste igår om hur Åsa tyckte det var rätt ointressant när hon var där i vintras, men Åsa är ju inte jag, och mycket riktigt gillade jag det riktigt ordentligt. Fotoförbud förstås, så inga bilder, men det fanns en hel samling full med fantastiska figurer och andra föremål med detaljrik ornamentering. Jag har märkt att jag blivit altmer intresserad av skulpturer och figuriner av olika slag. Samlingen med contemporary art var helt ok, jag gillade till exempel gruset på spegeln som Åsa tyckte var obegripligt… Dock tyckte jag alla kanadensiska landskapsmålningar var outhärdligt tråkiga, och inuitkonst är nog bland det tristaste jag vet. Likaså alla gamla båtmodeller i källaren.
Det som var riktigt riktigt bra var en tillfällig utställning med foton av Edward Steichen, och framförallt modefotografier från tjugo- och trettiotalet. Fantastiskt vackra foton med otroligt eleganta kvinnor, och jag ser på deras blickar, på deras poser och deras kläder och fascineras. Den här fotografen hade uppenbarligen ett fantastiskt öga för porträttfotografi, och hur han komponerade bilder med hjälp av ljus, speglar, tyg och kroppshållningar är makalöst. Jag hade mycket gärna köpt utställningskatalogen om den inte kostat 70 dollar (runt en femhundring). Och tyvärr hade de inga reproducerade foton till salu, annars hade jag köpt och ramat in.
Efter museibesöket gick jag tll St. Lawrence Market, en halvtimmes promenad ungefär. Denna marknad, belägen i två hus, är en gigantisk samlingsplats för alla möjliga försäljare av färska råvaror, allt från kött och fisk till grönsaker, lokala viner, europeiska ostar och vad annat man än kan tänka sig. Otroligt mycket folk, man fick tränga sig fram, tätt, varmt och stämningsfullt. Tyvärr hade jag rätt ont i huvudet just då, så jag trivdes inte som jag borde ha gjort, men jag kan förstå vilket speciell plats det är. Jag åt i alla fall en rulle med grillade grönsaker vid ett grekiskt matstånd innan jag vandrade vidare. Jag befann mig efter ett tag åter vid shoppingdistriktet, och eftersom jag var rätt trött i fötterna gick jag in i Eaton Centre (stans största shoppingcenter i många våningar) där jag tog en kopp te på Starbucks.
Eaton Centre är STORT
Därefter tittade jag på klockan och insåg att det var sisådär tre och en halv timme tills konserten började, så jag funderade på att ströva tillbaka till pensionatet för att ta igen mig. Men eftersom det skulle innebära en massiv omväg till konsertlokalen gick jag på bio istället där jag kollade på bröderna Coens senaste film, A Serious Man. Mycket bra film som jag kan rekommendera, med lågmäld och mörk komik.
Så var det till sist dags att röra sig mot Phoenix Concert Theatre. På väg dit traskade jag rakt igenom gaykvarteren vilket kom som en överraskning. Men jag gillar verkligen hur det (precis som i Montréal) finns särskilda gator och områden där gatorna kantas av regnbågsflaggor och där det kryllar av enkönade par.
Väl framme vid konsertlokalen var jag en aning tidig, så jag fick vänta utanför. Jag kom där i samspråk med Melissa, ett Black Keys- och Tom Waits-fan som till vardags jobbar som revisor här i Toronto. Vi pratade en del musik, resor och det ena och det andra. När det sedan blivit insläpp inledde en ensam tjej med att sjunga akustiska låtar, och hon lät inte helt olik sångerskan i Mazzy Star. Därefter kom en Buddy Holly-liknande ung man från Tennesee upp på scenen och körde hårt med en slags honky tonk-femtiotalsmusik som var riktigt medryckande. Efter honom steg till sist Dan Auerbach upp på scenen med sitt femmannaband, och levererade en härligt skramlig blueskonsert som gick rakt in i blodet.
Dan Auerbach med sin vackra Harmony H77
Den huvudvärk jag haft under eftermiddagen försvann med blues och Budweiser, och efter den rätt långa promenaden hem känner jag mig nu mycket tillfreds med dagen. I morgon ska jag ta det väldigt lugnt och försöka läsa och skriva så mycket jag hinner.
