Jag är inte helt van vid livet som skild ännu. I veckan var barnen hos sin mamma, och jag satt på kvällarna och gjorde annat. En kväll satt jag och jobbade (som innefattar skrivaskrivaskriva just nu), och plötsligt var klockan elva. Ingen hade stört mig! Medan det andra stunder känns lite tomt. Nu har jag barnen i helgen och ska ha dem till och från under veckan som kommer. Kvällarna med barn är verkligen helt annorlunda: jag är slav under klockan (rutiner!) och under barnens blodsockernivå. Idag har vi haft en bra dag med utflykt till Ramunderberget. Barnen tyckte det var jättekul att sitta där uppe och dricka varm choklad och bygga kojor bland träden. Därefter hade vi besök av min syster med familj så att V kunde få sina sista födelsedagspresenter. Till jul är det absolut stopp för allt som har med Blixten McQueen att göra! (De som inte har barn uppmanas att googla, alternativt sticka in näsan i en leksaksbutik.) Han blir fortfarande lika överlycklig, men nu är kvoten full, tror jag.

Som vanligt har jag inte med mig kameran när jag är ute med barnen, men några halvknackiga mobilbilder kan jag för all del bjuda på.

A blickar ut över sitt Söderköping, som är ”jättestort”, åtminstone om man jämför med ”hela världen”. (Det där fick jag inte riktigt ihop, men för all del.)

Två mycket nöjda ungar.

Jag bad V att se glad ut, så han log snällt.

Återigen lyckas min kära iPod synka sig med min sinnesstämning. Efter att ha valt bort ett par låtar jag inte ville börja blandningen med landade den i följande sköna morgonmix:

• The Beatles: Girl (rätt ingångskänsla)
• The Beatles: Till there was you (trevlig på morgonen faktiskt)
• Nick Cave: Henry Lee (Cave och P.J. Harvey tillsammans, mycket passande)
• Ray Charles: Come back baby (här går jag på bussen i Söderköping)
• Hank Williams: I just don’t like this kind of living (märker den knappt, eftersom jag håller på att sätta mig på plats i bussen)
• Vanessa Paradis: Be my baby (hon är ju bara underbar!)
• Lisa Ekdahl: The lonely one (skön morgonjazz)
• Michael Jackson: Jam (…följt av denna egentligen märkligt skitnödiga låt som ändå är så otroligt svängig och bra)
• Tool: The pot (vid det här laget stod jag i Norrköping och väntade på nästa buss, och då var Tool perfekt)
• Lisa Ekdahl: The world keeps turning (titeln känns passande för hur människorna strömmar på bussen, ännu en morgon)
• Christian Ståhl: Virginia slips (ja, jag har mina egna låtar i iPoden…)
• Brad Paisley: She’s everything (riktigt countrysmör som faktiskt kändes helt rätt)
• Metallica: Damage Inc. (…särskilt när det följs av denna testosterondos)
• Gillian Welch: Tear my stillhouse down (och tillbaka till countrysvängen)
• The Beatles: Mean mr. Mustard (egentligen enda missen, eftersom den är en del av ett medley, men det kan ju inte iPoden veta)
• Rikard Wolff: Lovsång till kärleken (underbar Piaf-tolkning)
• Grey DeLisle: Who made you king (det finns ett bra engelskt ord för stämningen: eerie; det börjar regna och jag sluter ögonen)
• Robyn: Eclipse (mycket vacker ballad, jag öppnar ögonen och bussen kör in i Linköping)
• Amanda Jenssen: Charlie (perfekt!)
• Tom Waits: Long way home (perfekt!)
• Dimmu Borgir: Da den kristne satte livet til (från skivan Stormblåst, världens bästa vinterplatta som passar utmärkt i Novembermörker)
• Slipknot: Wherein lies continue (det blir tydligen en energidos lagom till avstigning, det passar ju bra)
• Janis Joplin: One good man (och så den perfekta avslutningen: Janis är alltid rätt!)

Jag ser redan fram emot hemfärden!

Sista dagen i Toronto höll jag ett föredrag där jag för tredje gången pratade om samma sak, och först den här gången gick det precis som jag hade önskat. Jag stakade mig inte alls, lyckades hålla tråden och alla var mycket intresserade. Det kanske gjorde sitt till att vi (jag och Ellen) fick leta oss fram till rätt lokal och att allt blev någon kvart försenat: det blev lite mer rock n’ roll så att säga. Sedan gick jag och Ellen och åt lunch, varefter jag återvände till Baldwin Inn för att hämta min resväska. Jag passade också på att be om en bild tillsammans med mitt värdpar, Roger och Tess (även om Tess var bortrest större delen av min vistelse). Jag ska alltid minnas Rogers morgonfras: ”So, Christian, can I get you some eggs?”.

Sedan tog jag tunnelbanan och bussen till flygplatsen för ännu en lång flygresa över Atlanten. Utan personlig videoskärm, en lyx jag vant mig vid. Och inte kan jag sova på flyget heller. Väl hemma bar det av till Norrköping och Hyresgästföreningen för att hämta upp sladden till kärran jag skulle använda vid flytten. Och sedan till Söderköping för att hämta nycklarna till lägenheten. Som är jättefin! Tapeterna blev precis som jag hoppats på, och när jag fått mina nya skåpsluckor och fått gillestugan renoverad som kommer allt vara perfekt. Helt nya vitvaror och allt precis som jag vill ha det.

Lördagen packade jag ihop det sista och började flytta lite mindre grejor, som instrument och sådant. När söndagen kom åkte jag och A in och hämtade kärran och sedan ner till Gusum för att hämta diskmaskin, möbler och föräldrar. Resten av dagen gick åt till att hämta möbler i gamla lägenheten och hos en person av vem jag köpt barnens våningssäng (som också gav mig en skohylla, två byråar, en hallmöbel och en del smågrejor alldeles gratis), samt för att åka till Jysk och köpa nya madrasser. Söndag kväll började jag plocka lite, så mycket jag nu orkade, och när måndagen gått hade jag fått upp de flesta möblerna. Jag frostade fönstren i gillestugan för att skydda från insyn. Jag skruvade ihop hyllor. Jag köpte drösvis med saker på Rusta och Ikea. Nu, en vecka efter flytten, är allt på plats. Det enda som jag inte packat upp är en del tavlor som jag ska ta vartefter.

Söndag kväll, en jävla röra.

Måndag morgon, en vecka senare. Mitt fina vardagsrum, eller en del av det.

Gillestugan är work in progress tills renoveringen är klar, men det blir nog efter jul vad jag förstår. Tills dess får det vara lite si och så där nere. Men jag har stora planer för den, det ska bli tokmysigt med mattor och gardiner och instrument överallt. Just nu är det bara instrument.

Annars då? Jo tack bra, mycket att stå i. Dels flytt och skilsmässa med allt vad det innebär. Barnen har tagit det bra i alla fall, de trivs i den nya lägenheten och båda tyr sig mycket mer till mig än vad de gjorde innan. Jag märker att de båda är måna om att jag ska finnas kvar i deras liv även om jag flyttat, och jag gör allt jag kan för att bekräfta att jag självklart aldrig försvinner. Jag tror att V kände det så på flyttdagen, men nu verkar han börja förstå hur allt hänger ihop och hur det ska bli. Det känns bra, och ingen av dem har gråtit eller varit särskilt ledsen. Jag försöker utstråla så mycket positivitet jag kan.

Och på jobbet är det full fart. Jag siktar på att disputera den 26:e maj, vilket innebär att mina artiklar måste vara klara absolut senast den åttonde februari. Och det grejar jag, det tror jag. Sedan ska bara ramberättelsen, kappan, till avhandlingen skrivas, där jag sätter mina studier i en kontext. Den har jag tänkt skriva på i mellandagarna när jag förhoppningsvis har lite tid för mig själv. Överhuvudtaget har jag mer tid för mig själv nu, i alla fall de dagar barnen är hos sin mamma. De kvällarna har jag hittills ägnat åt lägenheten, men framöver kommer jag nog skriva en hel del avhandlingstext de stunderna. Det ska bli riktigt skönt att bli färdig! Jag har också ett par projektidéer på gång inför framtiden, och jag kommer ägna en del tid åt att skriva ansökningar. Bland annat en tillsammans med Åsa som jag tror mycket på. Hon disputerar nästa höst, så vi behöver båda något att göra framåt 2011, och det är dags att planera för det nu. Vår gemensamma idé är så pass bra att jag bara hoppas att någon vill ge oss pengar för att genomföra den.

Min ensamtid på kvällarna har jag hittills också ägnat åt att se på film, i synnerhet filmer av Michael Haneke. Häromkvällen såg jag 71 fragment, en mycket fascinerande historia som kräver en del av tittaren. Tillsammans bildar de olika fragmenten en berättelse, och berättartekniskt är filmen en intressant konstruktion. Jag ser den som en direkt återspegling av den tidens (90-talet) postmodernistiska samhällsteoretiska litteratur.

Häromkvällen såg jag Funny Games, en film där Haneke gör sitt yttersta för att provocera tittaren. I filmen vill han analysera hur våld framställs i film och massmedia, och resultatet är så omskakande att jag övervägde att stänga av flera gånger. Han visar aldrig själva våldshandlingarna, som andra filmer för det mesta gör, men man lämnas med förståelsen av vad som skett och vilka konsekvenser det får. Genom hela filmen kommunicerar även en av våldsverkarna med tittaren, och gör således denne till en medbrottsling. Detta är mycket skickligt gjort, och fungerar verkligen. Som tittare lämnas man med dålig smak i munnen över att ha medverkat i dessa handlingar, och det Haneke på detta sätt så skickligt lyfter fram är att det är precis detta som sker i mainstreamfilmer där våld förekommer, bara att det är så rutiniserat och förgivettaget att vi inte ens ser det längre. I den här filmen gör man det, och det är omvälvande. Jag köpte en box med fem av hans filmer, och på varje skiva finns en intervju om den specifika filmen. Dessa intervjuer är lysande, och han framstår som så genomintelligent och så vettig att jag inte kan låta bli att imponeras av honom. Och så sade han något som fick mig att fundera, angående Funny Games: ”Den som inte behöver filmen går därifrån. Den som ser ända till slutet behöver torteras tills han förstår.” Så är det verkligen. Jag tror inte jag egentligen behövde den, eftersom jag flera gånger övervägde att stänga av den. Att jag trots allt nästan tvingade mig att se färdigt den var mer för att jag ur ett filmanalytiskt perspektiv ville bli klok på den. Poängen, däremot, var jag klar över långt innan det allt annat än lyckliga slutet. (Det kan tilläggas att det senare gjordes en Hollywoodversion av filmen som jag inte vill se. Det känns som ett direkt missförstånd att flytta den här filmen till Amerika.)

Nä, nu har jag artiklar att skriva på. 26:e maj, skriv upp det i kalendern!

Idag har jag haft ett par möten med folk på IWH, samt efter lunch ett längre möte med Ellen och Katherine där vi pratade om vad jag gjort, vilka jag träffat och vad jag lärt mig. Förmodligen baserar jag ett konferensabstract på min lärorika resa som jag kan presentera i Frankrike i september.

I morgon har jag ett möte på morgonen med en forskare på IWH, sedan håller jag mitt sista seminarium borta på ett annat forskningsinstitut, CREIDO. Därefter ska jag äta lunch med Ellen, och sedan bär det av till flygplatsen. Och så är det bye bye Toronto för den här gången. Jag börjar känna att jag kan downtown skapligt nu, jag vet ungefär var gatorna finns och vad som finns var, jag känner till några restauranger, musikställen och affärer och jag har en god grund att stå på för mina två veckor här i juni nästa år. Det har varit en bra praktik, lärorik på sätt jag inte kunnat förutse och jag ska göra mitt bästa för att använda mig av de lärdomarna i min forskning. Två veckor kändes rätt lagom, även om jag gärna stannat någon dag till för att kunna prata mer med Ellen som fram till idag varit oanträffbar. Men men, fler tillfällen kommer. Juni.

Bye bye Toronto.

Idag hade jag mitt seminarium på IWH. Det var rätt mycket folk där som ställde intresserade frågor, så jag antar att det gick ganska bra. Men jag tycker ibland att jag har problem med engelskan när jag ska presentera, konstigt nog, för det flyter på bra när jag pratar fritt och svarar på frågor. Men så fort jag har ett i princip färdigt manus så börjar jag staka mig. Jag har noterat att de flesta som inte har engelska som modersmål tenderar att bryta mer när de läser innantill än när de inte gör det, så det är väl samma fenomen antar jag. Men intuitivt kan jag tycka att det borde vara tvärtom.

Efter lunch begav jag mig med tunnelbanan (som är rätt schabbig, både jämfört med Stockholm och Montréal) en bra bit mot nordöst för ett möte med IWC, som står för Injured Workers’ Consultants. Det är en offentligt finansierad stödorganisation som erbjuder juridisk hjälp för ej fackanslutna arbetare som driver processer om arbetsskador. Fyra personer från IWC slöt upp, och vi pratade en god stund i deras trånga bibliotek om hur processerna kan gå till och hur arbetsgivarna agerar. Mycket intressant att höra deras sida av historien, då det inte är den som berättas i de offentliga pamfletterna.

IWC-kontoret ligger i Greektown, där stadens alla greker håller till. Det finns Chinatown, Little Italy, Greektown, Koreatown och säkert andra också, och i dessa områden är gatuskyltarna tvåspråkiga. I Greektown klarar man sig bra med grekiska. Alla sådana små grupperingar i olika områden ger en rätt intressant kulturell prägel på olika delar av staden, något som i integrationsfrämjande Sverige inte riktigt finns. Visst, det innebär säkerligen en form av segregation att ordna en stad på det här viset, men det finns flera sidor av myntet. Jag är inte rätt person att avgöra vilket som är att föredra, men jag noterar skillnaden, och att det är intressant.

I morgon möter jag några personer på IWH, och vid lunchtid möter jag Katherine och Ellen för att prata om hur praktiken varit. Och efter i morgon är det redan torsdag. Då har jag ett möte på morgonen, ett till seminarium innan lunch, och sedan bär det av till flygplatsen. Det är snart slut, med andra ord. Jag har hunnit med en del och jag har lärt mig mycket, både om Sverige och om Kanada, men skulle jag verkligen vilja fördjupa mig i skillnaderna skulle jag behöva oändligt mycket mera tid. Jag har i alla fall en bättre grund att stå på än tidigare. Det ska bli skönt att komma hem. Och att byta hem, som jag ska göra i helgen.

För grått är det på IWH, Institute for Work and Health. Det känns lite som ett tv-spel, antingen som den gråa världen i något Super Mario, där man bara väntar på att det ska dyka upp lite sköldpaddor med hjälmar man kan hoppa på, eller ett sådant där krigsspel där man går runt i trånga korridorer och skjuter skallen av alla man möter. Vilket av alternativen man än väljer så är det en aning surrealistiskt.

Färgklicken i mitt bås är datorn, och den är VIT…

Annars så har det varit en lite märklig dag. Jag dök upp på IWH vid halv nio-tiden, och blev så småningom visad till mitt lilla bås. Eftersom de flesta forskare satt i ett möte hela förmiddagen (som jag märkligt nog inte blev inbjuden till, trots att det var forskningsinriktat) så satt jag i mitt bås och försökte komma på något vettigt att skriva i min rapport från praktiken, samt att formulera frågor till mitt lunchmöte. Lunchmötet var tillsammans med två beslutsfattare, en på Ontario Labour Board och en på WSIAT, som är högsta instans för överklagan av arbetsskadeärenden. Vi gick tillsammans till en italiensk restaurang hemma på Baldwin Street där vi i sorlet försökte hålla ett begripligt samtal kring olika ersättningssystem och hur de fungerar. Eftersom det var rätt svårt att fokusera på vad de sade i bruset och eftersom vi samtidigt skulle äta (god mat förresten, pasta med getost, soltorkade tomater och oliver) så kan jag inte säga att mötet kändes optimalt. Jag skulle säkert kunnat få mer utbyte av dessa rätt viktiga och centrala personer om vi träffats under andra omständigheter. Well well, det är som det är.

Efter lunch satt jag en stund till i mitt bås och försökte sammanfatta vad vi pratat om på mötet, vilket blev en redogörelse i mycket allmänna termer. Sedan fick jag en knäpp i hjärnan och började redigera bilder i photoshop, vilket jag inte direkt gör ofta. Av någon anledning fick jag för mig att väcka liv i mitt Flickr-konto, jag tror det har att göra med att jag sett så mycket bra foton här. Jag rotade fram några bilder som jag tyckte var bra av dem jag tagit det senaste året eller så. Efter att ha redigerat och lagt upp två insåg jag att arbetsdagen var över, och gick därför tillbaka till mitt pensionat. Där gjorde jag i ordning resten av bilderna och upptäckte till min fasa att internetuppkopplingen havererat. Med svår abstinens lade jag mig på sängen och läste igenom Tim Burton-boken jag köpte häromdagen, och när den var slut provade jag igen. Ingen förändring. Så jag sade till Roger att det inte fungerade, och han konstaterade snart att en sladd hade åkt ur på modemet. Lycka! Sällan har jag känt mig så barnsligt glad över en fungerande internetuppkoppling.

Nu är klockan åtta, och i morgon ska jag hålla mitt andra seminarium. Det är i princip samma innehåll som det jag höll i Ottawa bortsett från att jag lagt till en del saker jag insett sedan dess, och tagit bort sådant jag insett inte behövs. I morgon får jag också anledning att testa Torontos tunnelbana, eftersom jag på eftermiddagen har ett möte längre bort i stan. Så kanske lite nya stadsvyer i morgondagens uppdatering?

Ja, det var ju tanken. Men det visade sig vara en fantastisk höstdag, femton grader varmt och strålande solsken, så jag tog Roger på orden när han uppmanade mig: don’t waste the day! Efter min sena frukost gick jag därför upp mot universitetsområdet där jag slog mig ner på en bänk i den fina Queen’s Park. Ett tillhåll för barnfamiljer verkar det, många som hade med sig åkdon och bollar till sina småttingar. Där satt jag och läste i Joyce Carol Oates bok Them som jag hittat i pensionatets bokhylla. Medan jag satt där tågade en högljudd och rödklädd militärparad förbi, med anledning av Remembrance Day nästa vecka när Kanada och en drös andra länder minns de stupade i sina krig. Minst hälften av alla människor man ser på gatorna på stan går runt med en vallmoblomma av tyg på jackan för att uppmärksamma dagen. Så det verkar vara något som alla omfamnar, oavsett ålder och klasstillhörighet, och där alla kan mötas i firandet av nationen och den okände (och kände) soldaten.

När jag suttit på min bänk en stund vandrade jag vidare genom universitetsområdet och förbi (men inte in i) Bata Shoe Museum. Efter en snabbköpslunch (alldeles för välpepprad pastasallad, baguette och chips) gick jag nedåt stan igen, men en aning västerut. På vägen stötte jag på några ekorrar som var mycket intresserade av min chipspåse. Det kryllar av ekorrar i den här stan, och de är inte blyga av sig. En klättrade upp på mitt ben, och den fick sin belöning: jag lät den krypa in i påsen, och den kom ut med smulor på nosen och förhoppningsvis lycklig.

Observera hur tassen har koll på mitt ben

Chips! What a joy!

Jag gick sedan mot Kensington Market för att ge den en chans när butikerna faktiskt är öppna, och det är jag glad för. Det är ett helt fantastiskt område med de mest olika typer av små butiker.

Man tänker på miljön i Kensington

Jag gillade särskilt Blue Banana Market där det fanns allehanda vackra och mer eller mindre nödvändiga hushålls- och inredningsgrejor, dock till inte helt billiga priser. Jag köpte ingenting, men skulle gärna ha gjort det. En annan butik måste vara den trängsta musikaffär jag någonsin sett, där instrumenten praktiskt taget låg på varandra. Men otroligt många fina gitarrer. Varför inte en med formen av ett lönnlöv?

Riktigt snygg Street Art

Om du vill ha ett snyggt tryck på din t-shirt eller på ditt barn…

På vägen tillbaka hem gick jag förbi en asiatisk mataffär där jag inte kunde låta bli ett nät med tangerines, eller clementiner som jag skulle kallat dem. Jag hittade också en förpackning med filippinskt bröd (bakat i Kanada) som jag på grund av namnet inte kunde låta bli att köpa:

Jaha, NU kanske jag skulle kunna jobba lite då, såhär på eftermiddagen. Förhoppningsvis fungerar huvudet som det ska. Det har i alla fall varit en skön dag.

Jag hänger rät mycket på Blocket numera eftersom jag snart flyttar och därför tittar efter möbler. Denna annons gjorde mig förbryllad. Tjejsäng? Hur tänker människan?

Och det här då: ”Nä, vi höjer inte priset, men vi minskar innehållet. Det är inte att luras. Det är för att vi ska få en festligare förpackning…” Ska man verkligen förväntas gå på det? Herregud.

Baldwin Village Inn, my place in Toronto

Idag var min lediga dag, och jag hade tänkt mig att börja den med ett besök på konstmuseet. Min värd, Roger, tyckte dock bestämt att jag borde kolla in Kensington Market som ligger några kvarter härifrån. Jag tog därför omvägen förbi där på vägen mot museet, och även om det mesta var stängt (eftersom det var morgon) inser jag att det är ett område där man kan hitta de mest intressanta och märkliga saker. Butik efter butik med skräp, skatter och grönsaker om varandra. Jag kanske går dit vid en annan tidpunkt, även om jag nu aktar mig för att handla, både av ekonomiska och viktmässiga skäl. Jag vill inte åka på övervikt på hemflyget.

Street art

Efter Kensingtonrundan var klockan nästan tio, så jag satte mig för att vänta utan för entrén på AGO, Art Gallery of Ontario. Jag läste igår om hur Åsa tyckte det var rätt ointressant när hon var där i vintras, men Åsa är ju inte jag, och mycket riktigt gillade jag det riktigt ordentligt. Fotoförbud förstås, så inga bilder, men det fanns en hel samling full med fantastiska figurer och andra föremål med detaljrik ornamentering. Jag har märkt att jag blivit altmer intresserad av skulpturer och figuriner av olika slag. Samlingen med contemporary art var helt ok, jag gillade till exempel gruset på spegeln som Åsa tyckte var obegripligt… Dock tyckte jag alla kanadensiska landskapsmålningar var outhärdligt tråkiga, och inuitkonst är nog bland det tristaste jag vet. Likaså alla gamla båtmodeller i källaren.

Det som var riktigt riktigt bra var en tillfällig utställning med foton av Edward Steichen, och framförallt modefotografier från tjugo- och trettiotalet. Fantastiskt vackra foton med otroligt eleganta kvinnor, och jag ser på deras blickar, på deras poser och deras kläder och fascineras. Den här fotografen hade uppenbarligen ett fantastiskt öga för porträttfotografi, och hur han komponerade bilder med hjälp av ljus, speglar, tyg och kroppshållningar är makalöst. Jag hade mycket gärna köpt utställningskatalogen om den inte kostat 70 dollar (runt en femhundring). Och tyvärr hade de inga reproducerade foton till salu, annars hade jag köpt och ramat in.

Efter museibesöket gick jag tll St. Lawrence Market, en halvtimmes promenad ungefär. Denna marknad, belägen i två hus, är en gigantisk samlingsplats för alla möjliga försäljare av färska råvaror, allt från kött och fisk till grönsaker, lokala viner, europeiska ostar och vad annat man än kan tänka sig. Otroligt mycket folk, man fick tränga sig fram, tätt, varmt och stämningsfullt. Tyvärr hade jag rätt ont i huvudet just då, så jag trivdes inte som jag borde ha gjort, men jag kan förstå vilket speciell plats det är. Jag åt i alla fall en rulle med grillade grönsaker vid ett grekiskt matstånd innan jag vandrade vidare. Jag befann mig efter ett tag åter vid shoppingdistriktet, och eftersom jag var rätt trött i fötterna gick jag in i Eaton Centre (stans största shoppingcenter i många våningar) där jag tog en kopp te på Starbucks.

Eaton Centre är STORT

Därefter tittade jag på klockan och insåg att det var sisådär tre och en halv timme tills konserten började, så jag funderade på att ströva tillbaka till pensionatet för att ta igen mig. Men eftersom det skulle innebära en massiv omväg till konsertlokalen gick jag på bio istället där jag kollade på bröderna Coens senaste film, A Serious Man. Mycket bra film som jag kan rekommendera, med lågmäld och mörk komik.

Så var det till sist dags att röra sig mot Phoenix Concert Theatre. På väg dit traskade jag rakt igenom gaykvarteren vilket kom som en överraskning. Men jag gillar verkligen hur det (precis som i Montréal) finns särskilda gator och områden där gatorna kantas av regnbågsflaggor och där det kryllar av enkönade par.

Väl framme vid konsertlokalen var jag en aning tidig, så jag fick vänta utanför. Jag kom där i samspråk med Melissa, ett Black Keys- och Tom Waits-fan som till vardags jobbar som revisor här i Toronto. Vi pratade en del musik, resor och det ena och det andra. När det sedan blivit insläpp inledde en ensam tjej med att sjunga akustiska låtar, och hon lät inte helt olik sångerskan i Mazzy Star. Därefter kom en Buddy Holly-liknande ung man från Tennesee upp på scenen och körde hårt med en slags honky tonk-femtiotalsmusik som var riktigt medryckande. Efter honom steg till sist Dan Auerbach upp på scenen med sitt femmannaband, och levererade en härligt skramlig blueskonsert som gick rakt in i blodet.

Dan Auerbach med sin vackra Harmony H77

Den huvudvärk jag haft under eftermiddagen försvann med blues och Budweiser, och efter den rätt långa promenaden hem känner jag mig nu mycket tillfreds med dagen. I morgon ska jag ta det väldigt lugnt och försöka läsa och skriva så mycket jag hinner.